Kaprifol

Igår skulle jag ha ett Skype-möte på jobbet. Det låter kanske allvarligare än vad det var: jag skulle prata med en person som befann sig på en annan plats och eftersom det är trevligt att se varandra när man pratar valde vi att ta det över Skype. Den andra personen och jag hade aldrig träffats. För att fatta det kort skulle hon ha något att göra med det som jag jobbar med och jag skulle ge lite handledning på distans. Jag jobbar alltså bland annat med mobiltelefoner och moderna handhållna enheter.

Jag har fått frågan om jag kan skriva något mer om mitt jobb på bloggen, eller det kanske inte var en fråga, men jag tolkade det så. Då handlar det inte enbart om allt det spännande som jag arbetar med, utan om annat som händer som t.ex. att det alltid var kallt i mitt arbetsrum för att termostaten satt vid ett värmeutblås. Hur gick det nu med det? Det där är förstås olidligt spännande, det förstår jag. ;) Nej, förmodligen inte, men såhär har det alltså gått med saken: det är varmt nu. Jättevarmt. Det är så att folk reagerar och så att det går att ha kontorsbastu om man vill. En omställning till det bättre visserligen, men ändå med sina nackdelar. Fortsättning följer! :)

Jag har läst en del om e-tjänster av olika slag idag. E-banker, e-handel, e-legitimation och allt sånt där. Mitt i alltihopa kom en kollega in och berättade om något, vad det nu var, som var ett elände. E-lände, tänkte jag. Det är fortfarande väldigt roligt. Kanske är alla attacker och virus och krafs vad man med rätta kan kalla för e-lände. Gillar konceptet! :)

Idag har det snöat väldigt mycket och när jag skulle hem var det fullt med bilköer och studentköer (studenter som försökte gå hem i snön, eftersom det inte riktigt gick att cykla, även om några tappra faktiskt provade). Innan dess var det strömavbrott, ett mycket kort sådant, men ändå. Kanske var det för att jag just skrivit ner en mycket vetenskaplig mening som jag var nöjd med som hela systemet kollapsade. Det blev mörkt och tyst. Snart hade alla letat sig ut i vår lilla korridor och höll upp mobiltelefoner och andra föremål med display för att på så vis skapa ledljus. Vi var ett litet forskningslabb helt utan kontakt med omvärlden. Det visade sig snart att hela stadsdelen var drabbad. Mobilnätet var nere och några av de roligare konspirationsteorierna handlade om ufon. När jag traskade iväg och kollade läget (modigt rekande med mobilen i vädret ;) var några sysadminer från granninstitutionen i full färd att springa och titta till sina stackars servrar. Några studenter som höll på att leta sig ut konstaterade att någon plötsligt fått "en dålig dag på jobbet" och jo, att vara tekniker eller husvärd just då var nog inte så kul, eller att för den delen jobba med något kritiskt som har med människors väl och ve att göra. Efter tio minuter var det hursomhelst över och den skyldiga var tydligen snön. Ett litet äventyr.

Jag har varit i Oslo på konferensresa. Det är mycket sånt den här hösten, det är till viss del därför jag inte bloggar så ofta: det är  så mycket som händer IRL att jag har fullt upp med att vara med om det istället för att berätta om det. Vad jag kan säga om just Norge är att allt är dyrt och att det är mycket kallt där, men att sådant går det att leva med, för Oslo är fint och resten av landet är säkert ännu finare, men denna gång blev det bara Oslo. Jag besökte Munch-museet (skriet!), gick längs paradgatan Karl Johan och försökte göra mig förstådd på "skandinaviska". Jag har även lärt mig lite norska från TV-nyheterna: ett ord som var jätteroligt och väldigt norskt, men som jag har glömt, samt ordet "glattcelle" som betyder häkte. Alltid något! :) På tunnelbanan såg jag en kvinna som såg på pricken ut som Mette-Marit, även om det är orimligt att det var just hon. I yngre år tog hon säkert trean till Jernbanetorget, men inte nu. En teori är att hennes frisyr och stil har blivit en trend, en annan är att alla norskor ser ut sådär. Precis såsom alla svenskor är blonda och snygga (och heter Inga och badar i fontäner). ;) Nä, jag vet inte, men stirrade gjorde jag nog. Nu ska jag hälsa på Fisken, det var alldeles för länge sedan. Nedan syns en ganska vanlig syn, kung till häst. Det ovanliga är måsen. Vad den har för sig, ja därom tvista di lärde. :)

En spännande sak med mitt jobb är att jag med ganska kort varsel kan få åka iväg på konferens till spännande ställen. Jag resonerar som så att om inte stället är spännande så ser jag till att det blir det. Alla platser har något. Nu är förstås konferensen huvudsyftet med resan, men jag vill gärna lära känna platsen på något sätt genom att, i mån av tid, se mig omkring, äta något platstypiskt och (om det är utomlands eller i Skåne) försöka säga något på det lokala språket. (God natt, står det i rubriken, fast det kan jag inte riktigt uttala.)

Helsingfors på hösten är också ett äventyr.

Det fanns plats för två kvällsturer in till stan för lite mat samt en del springande över torg, genom gränder och upp för trappor - på jakt efter en plats där det inte blåste. Annars var jag mest i universitetsområdet väster om själva staden. Det var cirka en mil med buss in till centrum så när det bara fanns lite tid innan, mellan och efter  konferensinslagen gick jag på upptäcktsfärd i den mer närbelägna trakten. Där fanns ett studentområde som var nästan som det jag själv bor i och där fanns även en massa spektakulära byggnader. För att sammanfatta: i Finland är allting antingen 1) av betong och designat av Alvar Aalto, eller 2) av tegel och designat av Alvar Aalto. :)

Aalto-land.

Annat jag noterade är att det går utmärkt att prata svenska... i Sverige. Samma sak med engelska, egentligen. Unga människor förstår, men lite äldre verkar mest tycka att man är ett roligt, exotiskt inslag. Det får jag tåla, tycker jag. Dessutom förde faktiskt en kvinna i bastun ett samtal med mig på finska. Jag vet inte riktigt vad jag sa, inte så mycket alls förmodligen, men hon tolkade det visst som att det var läge att ösa på mer vatten på de glödande kolen. Usch! ;)

Centrum var som Stockholm, men vagt ryskt.

När jag var på konferens senast råkade jag komma över NSA:s superhemliga bok. Den låg i min väska med presentgrejer och företagsreklam, så det hela krävde ingen prestation från min sida, men ändå. Andäktigt öppnade jag boken och fann ett hemligt, färgkodat budskap. ;) Nej, men allvarligt talat så är jag tokigt förtjust i post-it-lappar och såna där små färgglada bokmarkörer. Tack! Bra grej.

 

Antingen hade jag feber idag eller så har jag äntligen lyckats överlista kylningen på mitt kontor. Det är vanligtvis kallt som i en serverhall där. En kall serverhall alltså, vissa är ju inte kalla alls. :) Hursomhelst, det sitter ett reglage vid dörren och detta kan ställas in på antingen varmt eller kallt, men det varma läget var inte alls varmt så jag googlade upp ett datablad och kollade om jag gjorde fel på nåt sätt, men det gjorde jag inte. Som jag hade ställt in reglaget skulle det vara 25 grader i rummet och det var det verkligen inte. Det verkade som om en sensor någonstans i rummet mätte upp väldigt höga temperaturer och försökte sänka värmen till 25 grader genom att blåsa ishavsluft på mig. Dags att jaga sensor! En jobbarkompis som skulle fråga mig något stannade i dörren och kom av sig lite när hon såg mig liggande över skrivbordet med överkoppen ner mellan elementen och resten av mig uppe i luften, men där, alldeles bakom varmluftsutblåset på datorn satt en liten mätare och trodde att det var högsommar. Efter väldigt proffsig (nja :) montering av en kartong och ett kuvert borde ordningen vara återställd efter många långa år av kyla.

På väg hem, men fortfarande på det nästan folktomma uni, träffade jag en gammal kursare som jag inte ser så ofta eftersom han jobbar på en helt annan avdelning, men i grund och botten jobbar vi med samma sak: att få saker att funka samt skriva om det. Just idag gick han och vallade runt en stor robot som såg ut som en vagn med en massa antenner på. Roboten körde in i saker ibland eftersom dess GPS inte ville fungera och då sa jag något som Fisken nog blir stolt över: "Jaha, men jag ser att du har en Magellan. Varför byter du inte till Garmin?". ;) (...plus några mer hjälpsamma felsökningsråd samt att jag lät robotschabraket följa efter mig och träna målsökning. Konsten att offra sig för vetenskapen, eller så.)

Jag beundrar duktiga entreprenörer som har en massa idéer och gör något av dem. De som åtminstone försöker tycker jag också om. Det satt några sköna snubbar på bussen idag som jag blev inspirerad av. Jag kände att jag verkligen ville blogga om företagande, ett ämne som jag inte känner till, men det är inte det viktiga just här. Det handlar om känslan.

En gammal historia: För kanske tio år sedan eller så skulle jag och en barndomsvän starta IT-bolag. Vi var så illa tvungna - vi hade fått ett uppdrag. Min kompis pratade i telefon med den eventuella kunden och upprepade vad personen sa "Jaha, vår webbsida vill du se, jo, jaaa...". Han viftade nog lite åt mig och jag kodade så HTML-taggarna yrde. Vi hade inte någon webbsida. Inte än. Efter lite mer uppehållande av "kunden" hann någon slags sida bli färdig och kunde visas upp. Vi ville vara "Det genuina IT-företaget", det var vår idé. Lite stabilare och redigare än vad som annars var fallet. På eftermiddagen firade vi stort med fika. Vi åkte nog t.o.m. in till grannstaden för att lyxa till det lite. På kvällen sörjde vi - det blev inget uppdrag. Bubblans uppgång och fall liksom, allt på 24 timmar. Det var roligt och lärorikt, hursomhelst. Det är ju lite av huvudsaken. Jag hittade vår gamla hemsida på fil nyligen. Sidan var beige och såg ut som en bastu ungefär. Väldigt genuin faktiskt, där hade vi lyckats.

Sedan hade jag nöjet att hitta Vykorten också. Jag och en nätkompis, detta ännu längre tillbaka i historien, skulle starta en nättjänst för e-vykort. Det fanns ingen bra och gör det fortfarande inte. Kanske vore det värt omaket att starta en? Nå, vårt koncept var enkelt: vi skulle göra snygga vykort och de skulle finnas på nätet. Jag ritade avokados och rymdgubbar med toningseffekter bakom. Jag hade inte lärt mig att byta pensel i ritprogrammet så allt var luddigt och mjukt. Min kompis var religiös och gjorde Star Trek-aktig 3D-grafik kombinerad med bibelcitat. Någon tredje person ritade smileys med glada budskap. Jag försökte visa mina delar av det här som imponerande arbetsprov nån gång har jag för mig. Kanske för att få bli gästskribent på någon liten webbplats (lite som gästbloggare nuförtiden). Jag tror att jag fick bli det trots att den här personen jag försökte impa på var föga imponerad. "Du är OK, men korten... Jag är ledsen." Något sånt. Nu i efterhand förstår jag hur roliga korten egentligen är. Vissa är riktigt fina, men kombinationen avokado, andlighet och sci-fi är lite egen, minst sagt. Nu stod jag visserligen bara för det första, men ändå. Mer skojigt än snyggt var det väl, jo. (Jag ska blogga dem, jag bara måste blogga dem, men det går inte just nu. Jag är i transit.)

Så, IT-miljonärer blev vi aldrig, jag och mina vänner. Inte miljonärer på något annat sätt heller, men det kanske löser sig med tiden. Hur var det nu med snubbarna på bussen jag sitter på? De var nog runt 25, i matchande pastellskjortor. Den ene hade en liten vit blogglaptop som kunde klämmas ner i en skinnportfölj och den andre pratade frenetiskt i en mycket modern mobiltelefon. "Tjeena... Du, jag kan inte snacka nu, jag är i transit... jorå, här händer det saker...". Min telefon ringde också och på pin kiv ropade jag "Hej mamma, jag är på bussen!" så att den i andra änden av snubbens telefon skulle höra vad "in transit" verkligen var. Busschaffisen började samtidigt att prata i högtalarna och presentera sig på bred göteborgska. Killen med telefonen försökte överrösta så gott det gick. Sen pratade han och hans kompis hit och dit om marketing, the presentation, clients och så vidare, svenska och engelska blandat. De verkade ha någon sorts företag, oklart inom vilken bransch, men höjdare skulle de bli, det var uppenbart. De klev av i en småstad, självsäkra och glada. Jag blev alldeles uppåt - att åka skumpig buss med studenter och godisätande modebloggerskor, men bete sig som om det vore X2000, det gillar jag. Världen blir som man gör den. Låtsas man vara en stjärna blir det lättare att faktiskt bli en, tror jag. Jag önskar dem all lycka och välgång. Om inte annat har de kul minnen att se tillbaka på om tio år. :)

Min uråldriga gamla webcam med stora lysdioder på har äntligen fått ett uppsving! Hemma använder jag förstås en bättre nuförtiden, men den gamla fick hänga med till jobbet för ett bra tag sen då jag skulle göra något slags test med den. Idag behövdes en kamera som funkar under Windows 7. De allra nyaste gör ju det, men inte de halvgamla. Min skruttkamera? Jodå, utmärkt! Den funkar väl om man kopplar den till en brödrost också. ;)

Jag har hört det förut, men nu har jag hört det igen från en källa som knappast kan ha fel, oavsett vad det gäller egentligen. Det var säkerhetsgurun Gene Spafford som sa det, visserligen i förbifarten och i skämtsam ton, men ändå. Han uttryckte att COBOL är ett stabilt språk, specialiserat för sitt syfte och som faktiskt fungerar. Som COBOL-programmerare kan man dessutom tjäna grova pengar, hävdade han. Det är ju det jag alltid har tänkt! Jag med mina 7 rader COBOL i bagaget har tiden för mig. (Fisken, kom inte med dina dinosaurieskämt nu. Vissa språk åldras, men andra blir bara... anrika, helt enkelt. ;)

Den vanligaste frågan jag får om mitt jobb av de som besökt mig där är märkligt nog "Hur kan du ha så många böcker?". Det är en intressant fråga på sätt och vis, även om den inte är den fråga jag helst skulle ställa om jag fick fråga mig vadsomhelst. Faktum kvarstår. Jag har en hel del böcker på mitt arbetsrum och visst är det så att några är mina privata, några använder jag i de praktiska delarna av jobbet (manualer etc), några kommer från när jag exjobbade, några är kursböcker i kurser jag läser och andra i kurser jag är labbassistent eller liknande i. Visst, men det är inte huvudkällan till böckernas ursprung. Det är nog bara en person som gissat hur det ligger till "De kom med rummet, eller hur?". Jo, de ingick i startpaketet. Jag fick överta en bokhylla med datasäkerhetsböcker, en liten väderkvarn i gips, en whiteboard och en rätt gammaldags datorväska som det inte ryms nånting alls i (men den är snygg!). Så är det. :)

Jag har tillbringat lite av min dag med att shoppa ett par fina skor och resten av dagen tillsammans med mitt testdata. Det är på sätt och vis fint sällskap, men det kan ju bli lite avslaget att sitta och göra diagram en helg. För att det skulle bli lite mysigare tog jag med mig följande: pizza, choklad, frukt, en varm filt (det är kallt där mitt data finns), en trevlig kofta, fluffiga tofflor och min lilla musikspelare. Blommor hade jag redan på plats. Jag och testdatat hade det mycket bra. :)

Jag har fått ett fantastiskt erbjudande, bekvämt levererat via e-post. En gentleman förklarar att jag har blivit utvald till att representera industrin jag arbetar inom (datavetenskap i mitt fall) i den amerikanska upplagan av "Vem är vem?" på grund av (och här kommer det) mina lysande akademiska bedrifter. Nu hörni, nu har jag flyt! Jag känner mig så hedrad att det gör ont att behöva skicka mailet vidare till spamrapporteringstjänsten. :)

Idag har jag hållit mitt livs första vetenskapliga presentation på en nordisk workshop med tillhörande enorm middag. Det känns bra. :)

Det hjälper inte med tre telefoner och en Google-kalender. Jag har ändå lyckats planera in en heldags "kodoptimering och förberedande av användbarhetstest" imorgon lördag i tron att det var... jag vet inte, "fronsdag" eller nåt. Hur löser jag det här?

1. Biter i det sura äpplet och optimerar. *tugg*
2. Inför åttadagarsvecka bara för att tidsplanen ska stämma.
3. Det är förstås inget problem - jag ligger långt före planen och kan ta det lugnt. ;)

Ett systemtest sista dagen innan en demo ("nu är allt stabilt, ska bara testa lite") utvecklades till en mycket hetsig buggjakt som berodde på att jag i sista stund portat alltihopa till en annan plattform eftersom det skulle se fräsigare ut att dema i den miljön. Så brukar man inte göra, nej. Allt gick bra till slut med lite trådade processer och lite hänsyn tagen till hårdvaruavbrott (interrupts alltså, eller något som beter sig så). Oj, lite plötsligt jobbloggande! Det var länge sedan och inget jag tänkt göra till en vana. (Industrispioner är nog hemskt besvikna nu för det enda jag sagt ovan är att jag kodar och testar - och det är ju sannerligen inget nytt. :) Hursomhelst, allt testat och fixat, men när det väl var klart upptäckte jag att det var sent och att jag glömt att äta kvällsmat innan träningen. Sen vinglade jag på corebollen och körde lite aerobics... och nu är jag då äntligen hemma och sitter och äter en skål pasta-med-tonfisk (och ost ju, ooost!) och surfar runt lite sådär som man gör när man inte alls är pigg.

Jag skulle googla upp något, men hittade av en slump något jag inte alls letade efter: spellistan från en fest jag var på 2002. Helt absurt att den fortfarande finns och att han som DJ:ade då, för 6,5 år sedan, nu har publicerat den. Jag har bara vaga minnen från tillställningen: det var nolle-period, jag var ny liten student och gick på något discoaktigt i kårhuset. Det var trevligt, men musiken var sådär. På det allra minsta lilla dansgolvet man kan tänka sig hade dock några syntare fått lov att spela lite skivor och där fastnade jag. Nu fick jag alltså reda på vad som spelades. Är det någon som blir överraskad om jag säger "Call the ships to port"? :)