Kaprifol

Ve och fasa, jag var helt utan nät igår. Det händer ibland, men inte en hel kväll och inte påföljande morgon, det är ovanligt. Dessutom hade jag inte laddat mobilen med pengar, det behövs det förstås nät till, så jag levde medeltida igårkväll. Lite åtminstone. När jag förklarade detta för en kollega idag fick jag den förståelse jag hoppats på. Äntligen någon som förstår att det jobbigaste med att vara nätlös är att man inte kan se på TV. TV-tablån kollas nämligen på nätet och vem vill - tablålös - zappa igenom den soppa av grejer som går på varje kanal... Så sant. ;)

Jag kollade bland mina sparade bra-att-ha-papper för att se om där fanns något fint. Ibland gör det ju det. Där hittade jag den här först helt obegripliga... armhålslistan?! Saken var den att jag läste processprogrammering för ett antal år sedan och föreläsaren tyckte att vi skulle skriva små "fusklappar", listor över de viktigaste begreppen att ha som minneshjälp när vi läste till tentan. "Men det är ingen idé att ni tar med dem till tentan för det upptäcks även om ni nu skulle ha dem i armhålan". Ja, nåt sånt var det. Jättelustigt tyckte alla, just då. :)

Idag blir det två bilder i en - min armbandsgubbe ser väldigt stilig ut, såhär på en helt vanlig tisdag. På min TV-fotpall ligger två halsband. :) Vad andra har för fint, i form av accessoarer, där hemma ser ni här.

 

Festligt, folkligt och fullsatt, det är vanligtvis inget för mig, men ändå har jag tittat på den där nya dokusåpan om Ullared. Mest var det nog för att se vad det var så mycket prat om och lite för att skratta åt och förfäras över det faktum att så många människor campar utanför ett stort varuhus, spelar bingo, äter korv, festar och handlar en massa prylar. Men hör och häpna! Jag tyckte att det verkade trevligt. Nu vill jag också åka till Ullared och fynda billiga plastpåsar! Jag tror att det är precis med en sån insikt som man bäst firar denna dag, den 16:e november, internationella dagen för tolerans. :)

Vissa saker är bara roliga för att de upprepats tillräckligt länge och för att det bara är en liten skara personer som förstår skämtet. När jag pluggade datateknik och åkte på den årliga konferensen Datatjej hörde det till (fast jag tror att de slutade med det) att några lustigkurrar (olika varje gång) ställde sig upp och drog "hundgycklen", några vitsar om hundar, ungefär såhär: "-Det var en spetsig hund du har. -Ja, det är en spets. -Haha, jaha, men titta där då, visst sitter det en hund i bilen? -Ja, det är en taxi! En tax i. Hahaha!" och så vidare.

Jag och Fisken har uvskämten istället. De förtjänar att delas med världen och han har redan försökt förklara konceptet för sina jobbarkompisar. Det gick visst sådär. Uvskämten är lite interna. :) Det började med att vi satt på det där trevliga matstället i Botaniska Trädgården i Göteborg och åt något gott. Det var sommar och vi satt på uteserveringen där de tydligen hade problem med fåglar som gjorde vad som helst för att sno åt sig gästernas mat. Som fågelskrämma hade personalen satt upp en stor plastuggla, en berguv närmare bestämt, som hade en lite löjlig uppsyn och som vickade med huvudet hit och dit. Några gäster vid bordet bredvid spekulerade i om uven styrdes av en AVR-mikroprocessor (gäster i min smak!), men vi trodde snarare att huvudet bara rörde sig i vinden. Fåglarna verkade inte nämnvärt rädda för den iaf.

Hur det nu kommer sig så säger någon av oss något i stil med "Bättre en uv på restaurangen än tio i skogen!" och sen är det igång. "Uvroligt, hörru!", "En uv gör ingen sommar", "Tiden är uv led!" etc. Ju mer långsökt desto roligare, blev devisen. När vi kommit hem efter en dag i Botaniska och jag nästan lyckats glömma uvarna smickrar Fisken genom att kalla mig uvsnygg eller nåt i den stilen och det är förstås hysteriskt kul, just då. Det som är illa är att vi fortfarande håller på. Det går inte att stoppa. :)

Hurra, det går ett mästerverk till film ikväll. Nej, jag menar inte den där med Woody Allen, jag menar denna klassiker. Ok, så bra kanske den inte är, men den har biljakter (eller jakter med valfritt motorfordon, snarare), stereotypa datorsnillen som bor i källare, en lätt åldrad Bruce Willis (naturligtvis lite smutsig på ena axeln, som alltid i Die Hard-filmerna) och ja... det räcker. Ni ser, jag har satt ambitionsnivån ganska lågt idag, men det är ju faktiskt den dimmigaste lördagen någonsin. Sen har jag faktiskt lagat massor av morötter i ugn och efter en sån huslighetsbedrift ursäktas allt, tycker jag. :)

Jag har utlovat bildbevis till de som inte kunde se den IRL, så här är den, kodkakan. Det var nog tänkt att den skulle bli lite mer tårtig än kakig, men god var den och så var den som sagt maskinläsbar (nästan, den buggade lite) vilket var huvudsaken. Vi hade ett litet internt firande på jobbet nämligen, där det som firades hade med streckkoder att göra så garneringen var självklar. Hur den skulle appliceras var inte alls lika lätt: florsocker överallt, vit choklad som inte täckte, någon vaniljsåshybrid som skulle vara till konturerna, men hamnade "all over the place" och sedan ännu mer florsocker för att det skulle se någorlunda jämnt och trevligt ut. Jo, jag använde en mall, men det hjälpte inte. Bra mycket klurigare än jag trott att det skulle vara, men roligt. *s* Nästa gång håller jag mig till en typ av material istället för: "Lite sånt? Nä, inte bra.. lite sånt då? Nä... Laga med det här? Nu tog det slut, lite mer sånt där då... Hmm...". Nu har jag bildbehandlat lite här, men det tycker jag allt är tillåtet. :)

En enligt vad jag förstår känd bloggare tycker att ett klipp på henne där hon dansar afrikansk dans är det roligaste någonsin med henne på nätet och då anses hon ändå vara rolig i övrigt. Jo, jag håller med: klippet är festligt, för det där ser ju mycket underligt ut, ingen tvekan om det. Det som är illa är att det är precis det danspasset som jag gick på varje vecka för en tid sedan (nu dansar jag andra saker som nog ser ännu värre ut). Spjutet! Lejonkungen! Vinden! Ja, hjälp. :)

Om man nu prompt ska göra en tårtdekoration i form av en tvådimensionell streckkod ska den då göras med:

1. Mörk och vit blockchoklad?
2. Kristyr?
3. Florsocker?
4. En riktigt häftig laserapparat?

Ja, därom tvista sannerligen "di lärde". ;) Förövrigt: riktigt bra science-fiction på TV6 just nu, "Ultraviolet". Kritikerna sågar den och det är kanske inte den smartaste filmen som finns. Jag har för mig att Fisken inte tyckte om den trots massor av scener där hjältinnan åker motorcykel och är allmänt cool helt utan anledning. *s* För egen del känner jag att det är just den här typen av film jag behöver just nu - filmiskt snygg och kanske inte så mycket mer. Funkar!

Självporträtt har varit Tisdagstema förut (innan jag började) och det är fler än jag som är blyga och bara visar en liten del av sig själva. Det här mina ben när de skulle gå på Halloween-fest. Ni ser ju själva hur "på g" de är. :)

Oj, jag vet inte var jag ska börja. Det var en fantastisk konsertupplevelse igår. Jag har lyssnat på Covenant sedan jag började plugga. Exakt vem som introducerade mig till deras musik minns jag inte riktigt, men mina starkaste upplevelser av deras låtar har med studierna att göra. Ett hårdvaruprojekt gjordes nästan enbart till dansgolvsfyllaren "Call the ships to port" och när jag läste digitalteknik en vår för ganska länge sedan brukade jag sitta hos datorföreningen och plugga där, tidigt på morgnarna. Vi var nästan samma gäng varje morgon. Vi pratade inte så mycket, men det fanns en tyst överenskommelse om att den som kom dit först gjorde kaffe till alla och det lyssnades alltid på Covenant, särskilt "Fuzzy logic".

Så, igår såg jag dem alltså live. Det kunde ha blivit en besvikelse just för att jag hade stora förväntningar, men det var en strålande konsert. Det märks att de är rutinerade och vet vad de gör. Att sångaren är en av de mer karismatiska i sin genre hjälper förstås. Det var tydligt att de hade lika roligt som publiken - till skillnad från många andra band jag har sett som helst verkar vilja vara hemma framför datorn istället... Storan i Göteborg är en utmärkt lokal också - en gammal teater med kristallkrona och allt, vilket gav fin stämning.

Låtvalet för kvällen var lyckat: gamla klassiker som "Call the ships..." (förstås!), gulliga "Invisible and silent" om olycklig kärlek och "We stand alone" som får alla att gaska upp sig igen. Det äldre materialet blandades med helt nya låtar och halvnya som "Ritual noise" och "The men" vilka inte är mina favoriter egentligen, men live funkade de utmärkt. På den första blev det allsång ("Jag vill att ni sjunger, för det är ju magiskt det här vi gör här tillsammans, det här oljudet vi skapar.") och på den andra en liten hyllning till de trevliga arrangörerna. Bandet är från Sverige, men spelar sällan här så det var lite extra alltihopa. Mellansnacket handlade förövrigt mycket om att ta tillvara på den lilla tid vi har här på jorden och göra det bästa av den. GP:s recensent verkade inte helt förtjust i dessa små utläggningar, men vem säger att synth måste vara så svårt och stelt hela tiden? En gång om året kan det vara OK att le tycker jag allt. :)

Ni som vill höra hur de låter kan lyssna här (Spotify-länk). (Det är bättre än att googla och hamna hos hårdrocksbandet med samma namn. Så låter de definitivt inte. ;)

Idag är det Kladdkakans dag! Jag undrar om det är Tandläkarförbundet eller sockerfabrikanterna som instiftat den dagen. ;) Vi har inte firat, men vi får nog se till att göra det, om inte annat i efterskott. Nu ska jag se till att Fisken hoppar i nåt snyggt så att han inte blir portad från Stora Teatern. ;) Nejdå, vi behöver inte ha frack och långklänning - vi ska ju se Covenant, inte teater. Hurra! Hur det än blir så blir det fantastiskt, det bara är så. :)

När det händer nåt roligt så är det alltid allt på en gång. Att jag flyr stan med buss helgen då det är klubbkväll, afrikansk danskurs och kalas kan verka mysko, men jag har ett skäl: imorgon ska jag på konsert med Sveriges bästa synthband. Det ni! :-)