Förevigt ung
Bob Dylan fyller 70 år idag. Det förvånar mig lite - jag trodde att han var äldre med tanke på hur otroligt mycket material han har skapat och hur mycket han har turnerat omkring. Det räcker nog för två sjuttioåringar, minst. Jag läste just en rolig krönika om män som är tokiga i Dylan och hans musik, "dylanmännen". Jag är nog ingen "dylankvinna" (det måste finnas sådana också, det utgår jag ifrån), det krävs nog mer i sådana fall, men jag har mina favoritlåtar och jag kommer på mig själv med att kunna texterna utantill utan att egentligen ha övat. Favoriterna (fast det varierar) är "Brownsville girl", "One more cup of coffee", "Forever young" och "Man in the long black coat". Den sista tyckte jag om introt till när jag var alldeles för ung för att förstå texten, så det är kanske därför den har blivit en favorit. Det är ju en otäck historia, egentligen. "Gotta serve somebody" och "Shelter from the storm" (som jag gillar att sjunga som gånglåt, det har Blaufish fått erfara) förtjänar mer uppmärksamhet. Många klassiker finns det och hela tiden upptäcker jag något nytt. Grattis, Bob! "May your heart always be joyful, may your song always be sung. May you stay forever young." (källa)
Dylans dröm för 46 år sedan
Jag har upptäckt en för mig okänd Dylan-låt, "Bob Dylan's 115th dream". Den finns på Spotify, men då med 15 istället för 115 i titeln. Det är samma dröm. Den här låten från 1965 är mer Dylan än något annat här i världen. Låten handlar om att han efter en tid till sjöss går i land och hamnar i diverse trubbel. Texten är något i hästväg och finns här. En hisnande, osannolik historia... och svänger gör det förstås. :)
Uppvärmning
Det är oväntat varmt och skönt ute idag. Jag tog mig en liten tur ut i värmen för att lämna över lite papper till en föreningskompis. Det är fest ikväll nämligen och som klubbarrangör är det svårt att bara slappna av och gå ut för att ha en rolig kväll. Det är alltid mycket att fixa och ordna, speciellt timmarna innan. Mamma skojade om att jag borde spela "Strangers in the night" med Frank Sinatra ikväll, men det lär inte bli så. ;) Däremot lyssnar jag på "The girl from Ipanema" av samme artist just nu, kanske något av det finaste som finns i musikväg.
Det är vägen som är mödan värd
And One, ett band som jag gillar, har släppt en ny skiva som är ganska trevlig att lyssna på i Spotify medan jag gör andra saker. Den är dansant och rolig och stör inte. En del fans ojar sig på nätet över att texterna är lite väl fåniga, men jag skulle nog ha hajat till mer om de inte var det. Det hör till konceptet. Jag vet vad jag får - både text och musik är ett koncentrat av allt som det här bandet har gjort de senaste decennierna. Det är lite som sån där koncentrerad juice med extra socker och lite konstigheter så att det håller ihop. Det funkar absolut, det gör det, åtminstone till vardags.
En skiva (eller Spotify-lista, snarare) som jag inte kan lyssna så mycket till är Covenants senaste, Modern Ruin. Först hörde jag bara singeln och tyckte om den till en början för att sedan ändra mig. Den var alldeles för tillrättalagd. Förutom den är resten av skivan utmärkt och helt i min smak, men den är svårlyssnad. Varje ljud kräver tid, kanske är det så bra musik ska vara.
Häromdagen hittade jag ett gammalt nummer av musiktidningen Zero här hemma. I den fanns en intervju med Covenant när de berättade om en av sina gamla skivor från 90-talet, den av mig underskattade Sequencer. Intervjun var alltså någorlunda nutida, men handlade om flydda tider. Inom både musik och elektronik går det ganska fort för något att bli gammalt. Tyvärr finns inte artikeln på nätet, men den fick mig att lyssna på Sequencer och tänka på alla nördiga detaljer som jag fått lära mig: vilken hårdvara som användes, vilken poesi de blivit inspirerade av, att sångaren bodde och verkade i en källare, hur enbart 8 ljudkanaler fanns att tillgå (det låter mycket, men det är det inte) och så vidare. Det här gjorde intryck på mig. Kanske är det så att jag imponeras mest av sådant som är en smula besvärligt, både att skapa och ta till sig.
En skiva (eller Spotify-lista, snarare) som jag inte kan lyssna så mycket till är Covenants senaste, Modern Ruin. Först hörde jag bara singeln och tyckte om den till en början för att sedan ändra mig. Den var alldeles för tillrättalagd. Förutom den är resten av skivan utmärkt och helt i min smak, men den är svårlyssnad. Varje ljud kräver tid, kanske är det så bra musik ska vara.
Häromdagen hittade jag ett gammalt nummer av musiktidningen Zero här hemma. I den fanns en intervju med Covenant när de berättade om en av sina gamla skivor från 90-talet, den av mig underskattade Sequencer. Intervjun var alltså någorlunda nutida, men handlade om flydda tider. Inom både musik och elektronik går det ganska fort för något att bli gammalt. Tyvärr finns inte artikeln på nätet, men den fick mig att lyssna på Sequencer och tänka på alla nördiga detaljer som jag fått lära mig: vilken hårdvara som användes, vilken poesi de blivit inspirerade av, att sångaren bodde och verkade i en källare, hur enbart 8 ljudkanaler fanns att tillgå (det låter mycket, men det är det inte) och så vidare. Det här gjorde intryck på mig. Kanske är det så att jag imponeras mest av sådant som är en smula besvärligt, både att skapa och ta till sig.
En stjärna
För tre dagar sen lade en liten tjej upp ett klipp på Youtube där hon spelar piano och sjunger en låt som hon gillar. Imorse hade jag och mer än 3 miljoner andra varit inne och lyssnat på den. Nu är vi över 5 miljoner. Anledningen? Hon gör det så attans bra. (Himla gulligt när hon blir hyllad av sin idol som gjort originalet till låten. :)
Avslöjanden
Jag loggar inte min musiksmak med last.fm här hemma just nu. Dels har jag helt enkelt inte hunnit installera Spotify-pluginet efter senaste ominstallationen och dels är det lite skönt att lyssna utan att allt blir loggat och listat på nätet. Helt ologgad är jag dock inte, för Spotify listar vad jag lyssnar på mest just nu och delar det med det fåtal personer som jag delar låtlistor och annat med. Det kan jag leva med, även om Spotifys listor över mina "favoritlåtar" inte alls är lika korrekta som last.fm:s. Spotify verkar bara utgå från vad jag lyssnat på helt nyligen och det ger inte någon rättvisande bild. Men, nu kommer det spännande! Jag kollade vad mina bekanta som jag delar låtlistor med lyssnar på och det är betydligt mer poppigt och glatt än jag kunde tro. En mycket musikintresserad föreningskompis som anses ha bra smak och koll på det stora hela verkar fullkomligt ha förlyssnat sig på Britneys senaste, förmodligen utan att veta att alla andra vet. Mycket roligt detta, på alla sätt och vis! (Riktigt bra låt förövrigt, men det tycker jag inte riktigt hör hit... ;) Undrar om Blaufish vill byta låtlistor med mig? :) *spionkaprifol konspirerar*
Någonting nytt
Jag var på pizzamöte med klubben ikväll och vi pratade om Covenants nya singel som ligger ute på Spotify nu. Ja, de ska släppa en skiva efter en lång väntan. Det är säkert fler än jag som väntat och hoppats på något bra. Så kom nu singeln "Lightbringer". Den låter betydligt popigare än det äldre materialet, samarbetet med Necro Facility är tydligt, den är medryckande och passar säkert på ett dansgolv om någon gör en remix av den (annat än radioversionen). Någon kommer att göra det, ganska många förmodligen. Om det spelades synth i radio skulle detta bli en radioplåga. Så, vad tycker jag egentligen om det här? Jag tror att jag måste låta allt det nya sjunka in, samla tankarna lite, diskutera med någon. Jag tror att låten kanske är riktigt bra.
I helgen
Jag har ju inte bara bakat bröd den senaste tiden, det skulle vara lite torftigt i sådana fall. Istället har jag varit på en mycket fin dans- och musikföreställning med inslag av allt från traditionell afrikansk musik till orientalisk dans. Mycket vackert och medryckande på samma gång. Publiken pendlade mellan att vara knäpptyst och att klappa och tjoa. Detta var på fredagskvällen innan jag mötte Blaufish vid bussen. Han var snäll och kom och hjälpte till som festfotograf (...och har tagit bilden nedan), moralsikt stöd och en massa annat bra. På lördagen var det nämligen spelning med två riktigt bra band och jag var med och arrangerade. Det var långtifrån den första festen jag var med och ordnade, men väl den första spelningen. (Det gick bra, det gjorde det. :)
Den här blomman sitter alltid på kanten till DJ-båset på våra fester. Jag vet inte varför, men det ska vara så.
Orsak och verkan
Jag vill börja med att säga att det var åtta år sedan jag var tonåring. Jag tar inte det här med musik och subkulturer alltför allvarligt, bara så att ni vet. Jag måste ändå berätta något. Såhär var det: Nyligen såg jag en skylt med reklam för CD-skivor när jag var ute med Blaufish. "Titta, jag har blivit folklig!" utropade jag och pekade på en trippel-CD med namnet Absolute Synth Anthems som tydligen var i ropet just nu. Blaufish tyckte inte alls att jag hade blivit folklig utan gissade på att mina favoriter knappast fanns med i samlingen. Jag trodde samma sak, men tyckte ändå att det var lite kul. Jag antog att det mest var 80-talspop på skivorna för när något kallas anthem, som i nationalsång, måste det rimligtvis vara låtar som en stor publik kommer ihåg och tycker om. Jag blev alltså inte förvånad när jag upptäckte att 80% eller mer av det hela var gammal klassisk synthpop från när jag var barn. Inget jag är jättesåld på, men de som var tonåringar på den tiden tycker nog att det är roligt.
Men, nu kommer vi till det konstiga! Vad gör Robyn i det här sammanhanget? Hon är en av mina favoritartister och de två senaste plattorna är lysande, men inte gör Robyn synth, eller gör hon det? Jag känner att jag vill tala ut med någon om det här. Ska genast göra det. ;) (Hur sommarplågan "Human" med pop/rock-bandet The Killers skulle kunna passa in här vill jag inte ens börja fundera på.)
Nu har jag pratat ut med Blaufish som skojade om att de som satte ihop låtlistan till de tre skivorna hade sökt på Last.fm och Spotify för att se vad de som lyssnade på synth egentligen lyssnade på, för att få ihop den rätta blandningen. Jag har lyssnat en hel del på Robyn den senaste tiden. Allt är mitt fel! ;)
Men, nu kommer vi till det konstiga! Vad gör Robyn i det här sammanhanget? Hon är en av mina favoritartister och de två senaste plattorna är lysande, men inte gör Robyn synth, eller gör hon det? Jag känner att jag vill tala ut med någon om det här. Ska genast göra det. ;) (Hur sommarplågan "Human" med pop/rock-bandet The Killers skulle kunna passa in här vill jag inte ens börja fundera på.)
Nu har jag pratat ut med Blaufish som skojade om att de som satte ihop låtlistan till de tre skivorna hade sökt på Last.fm och Spotify för att se vad de som lyssnade på synth egentligen lyssnade på, för att få ihop den rätta blandningen. Jag har lyssnat en hel del på Robyn den senaste tiden. Allt är mitt fel! ;)
Det senaste
Nu ska jag sysselsätta er med något trevligt, ni som har Spotify. Välj en artist du tycker om. Klicka på fliken "Related artists" och välj den tredje uppifrån, längst till vänster. Du kan såklart välja vilken artist som helst, men grejen är att du väljer var du ska klicka innan du har sett listan över artister, annars är det ingen sport. Gå in på "Related artists" för den nya artisten och upprepa proceduren. Fortsätt så tio gånger. Nu du, nu har du hittat någonting fantastiskt att lyssna på, något som du aldrig skulle ha upptäckt annars. :)
Inte särskilt konstigt alls
När jag var på klubb för några veckor sedan slog sig tre tjejer ner vid bordet där jag och Blaufish satt. Han frågade om det var några jag kände och jag svarade sanningsenligt "Inte än, vad jag vet", för i den här lilla stan lär alla som har det minsta gemensamt känna varandra förr eller senare. En av tjejerna såg lite bekant ut. Hon frågade om jag brukade gå på hennes steppass och det stämde, när jag tänkte efter. Det var hennes musikval som fick mig ur synk av pur förvåning en gång på träningen. Jag hade visserligen tackat för bra musik den gången, men det är brukligt att ge kommentarer efter passet, det är det många som gör. Hon hade i vilket fall inte trott att mitt intresse för den här typen av musik var så stort att hon skulle kunna hitta mig på en sån här tillställning. Jag fick erkänna detsamma om henne. "Man kan verkligen inte ana!" konstaterade vi och var mycket nöjda med våra hemliga jag.
Sen kan jag ju undra ibland om det är så ovanligt att gilla synth. Från att ha varit i det närmaste synonymt med glättig popmusik, till att bli kanske det mest nördiga i musikväg man kan tänka sig till att bli främmande och konstigt på det stora hela känns det nu som om det är bättre tider. I somras turnerade gamla 80-talsband runt i Sverige, bl.a. synthpoplegenderna Alphaville. Även om det var lite lockande att se ett gäng herrar i övre medelåldern sjunga att de är stora i Japan så hoppade jag över det hela. (Jag skyller på att det inte passade tid- och platsmässigt, men så är det nog inte för de var överallt, hela tiden.) I höst är det fler konserter än brukligt och även en minifestival, Bodyfest, för den som gillar klassisk EBM av den gamla skolan (hängde du inte med nu så gillar du nog något annat, jag lovar dig). Jag hoppar över det denna gång, det är inte riktigt min genre, men jag välkomnar förstås initiativet.
Vad som är än mer anmärkningsvärt är att VNV Nation håller tre sverigekonserter i höst, utan att jag har hört ett ljud om det förrän idag. Det som är ännu märkvärdigare är att alla tre är denna vecka! Två i Göteborg (en planerad och en extra) samt en i Stockholm. Jag som är fullt uppbokad med annat just nu och dessutom mer förkyld än någonsin, är mycket tacksam att jag såg dem i somras och fortfarande kan leva på det länge till. :)
Jag vill sluta med att glatt konstatera att en av de typer av musik som jag tycker allra bäst om har börjat bli populär, för hur roligt det än är vara en av få med ett särskilt intresse är det allt lite roligare om fler upptäcker hur bra det är. Bilden nedan är från Amphi Festival i Tyskland. Det var lika många människor där som det bor i min gamla hemkommun. Nu var det visserligen i Tyskland, men ändå. :)
Sen kan jag ju undra ibland om det är så ovanligt att gilla synth. Från att ha varit i det närmaste synonymt med glättig popmusik, till att bli kanske det mest nördiga i musikväg man kan tänka sig till att bli främmande och konstigt på det stora hela känns det nu som om det är bättre tider. I somras turnerade gamla 80-talsband runt i Sverige, bl.a. synthpoplegenderna Alphaville. Även om det var lite lockande att se ett gäng herrar i övre medelåldern sjunga att de är stora i Japan så hoppade jag över det hela. (Jag skyller på att det inte passade tid- och platsmässigt, men så är det nog inte för de var överallt, hela tiden.) I höst är det fler konserter än brukligt och även en minifestival, Bodyfest, för den som gillar klassisk EBM av den gamla skolan (hängde du inte med nu så gillar du nog något annat, jag lovar dig). Jag hoppar över det denna gång, det är inte riktigt min genre, men jag välkomnar förstås initiativet.
Vad som är än mer anmärkningsvärt är att VNV Nation håller tre sverigekonserter i höst, utan att jag har hört ett ljud om det förrän idag. Det som är ännu märkvärdigare är att alla tre är denna vecka! Två i Göteborg (en planerad och en extra) samt en i Stockholm. Jag som är fullt uppbokad med annat just nu och dessutom mer förkyld än någonsin, är mycket tacksam att jag såg dem i somras och fortfarande kan leva på det länge till. :)
Jag vill sluta med att glatt konstatera att en av de typer av musik som jag tycker allra bäst om har börjat bli populär, för hur roligt det än är vara en av få med ett särskilt intresse är det allt lite roligare om fler upptäcker hur bra det är. Bilden nedan är från Amphi Festival i Tyskland. Det var lika många människor där som det bor i min gamla hemkommun. Nu var det visserligen i Tyskland, men ändå. :)
Amphi 2010
Min första festival - om vi inte räknar endagsgrejer som Tinnitus och SAMA - blev till på köpet utomlands. Jag och Blaufish (som har fotat superfint här!) hade funderat på att åka till Tyskland på semestern och när en kompis till mig som brukar hänga på samma klubb som jag undrade om vi ville åka till Köln på Amphi Festival och möta henne med sällskap där, tyckte vi att det lät som en bra idé. Amphi är inte så känd i Sverige, men det är en av de största tyska synthfestivalerna och att döma av de band som skulle spela kändes det som ett bra val. Särskilt mycket såg jag fram emot att se VNV Nation live - ett band som märkligt nog spelade på Arvika-festivalen också i år, fick jag veta precis när vi skulle åka iväg på vår tysklandsresa. Nå, det är nog ändå skillnad på VNV i Köln och VNV här hemma. Den vänliga, mestadels tyska publiken gjorde sitt för att stämningen skulle vara bra. Överlag kändes Amphi väldigt trevligt och välordnat. Knappt någon var för full, ingen var otrevlig och det gick att köpa god mat på området. Vakterna var lite överallt, men var inte överdrivet vaktiga utan hade bara koll på läget helt enkelt.
Dag 0 - Bändchen
Kvällen innan festivalen började begav vi oss till området för att hämta ut våra små armband, Bändchen, som skulle ge oss möjlighet att passera in och ut på området under helgen. Det var fiffigt, förstod vi dagen därpå då många besökare fick köa länge för detta. När vi ändå var på området passade vi på att titta lite på en talangjakt som pågick. Det vinnande bandet skulle få spela dagen därpå och för att rösta på sin favorit skänkte man pengar till en välgörenhetsorganisation. Det band som samlade in mest vann tävlingen. Lovvärt tyckte vi och skänkte några euro som röst på Novus UK, det enda band vi såg i sin helhet, men även det som (om jag minns rätt från min tidigare research på Myspace) var bäst. Tyvärr vann de inte, fick vi veta dagen därpå, men jag skulle tro att jag kommer få höra mer av dem i framtiden. Efter att ha intagit lite currywurst, en tysk specialitet, och provat den lokala ölen (vilket var lätt för vad vi än försökte beställa fick vi en Kölsch) valde vi att gå vidare till förfesten. Inte den officiella förstås, utan en annan som vi blivit rekommenderade. Platsen var en klubb mitt ute i ett industriområde vid floden. Det tog en smärre evighet att hitta dit, men det var däremot lätt för vännerna vi skulle träffa där att hitta oss. Jag kom i turkos (min nya T-shirt med ett litet buande spöke på), mest för att vara lättfunnen. Klubben imponerade mest genom läge och inredning - stället var som gjort för synth. Musiken var också bra och det fanns två dansgolv med duktiga DJ:s. Allt kändes genomtänkt och proffsigt. Roligt dock: efter en lugn låt som inte riktigt funkade räddades läget genom att de drog på "Call the Ships to Port". Vad annars? :)
Dag 1 - Du ser jättebra ut i grönt
Blaufish envisades med att käl sig helt i svart. Han ville inte sticka ut i sin gröna T-shirt som kvällen innan, fastän jag försäkrade att grönt klädde honom och att folk ändå hade haft mest fokus på mitt spöke. Hursomhelst, det var dags att kolla på konserter! Tyvärr var det mycket bra som krockade. I några fall valde vi att springa mellan spelningarna och se lite av varje, men då handlade det mer om att höra än att se. I andra fall placerade vi oss på bra platser framför en av scenerna och missade då något på den andra. Lite tråkigt kanske, men det verkade vara så man gör. Med 16 tusen personer, två scener + en extra med lite andra uppträdanden, mängder av band och bara två dagar fick det väl helt enkelt bli så för att allt skulle funka. Jag hoppas att någon fick nöjet att se de band vi missade (jag har inte hört talas om någon enda människa som var på plats under Solitary Experiments och Nachtmahr, två riktigt bra band som hade oturen att krocka med stora akter). Nå, mycket såg vi och första bandet ut var...
Miss Construction som såg ut som de sista kvarvarande från en illa åtgången zombiearmé. Trots att de spelade "frukostpasset" blev det fullt ös och jag var tvungen att dansa lite. De var ett av få band som spelade lite hårdare EBM åt aggrotechhållet och på så sätt ett av de band jag gillade bäst musikaliskt. Flera andra band som vanligtvis låter ungefär likadant verkade välja ett lite rockigare sound live.
Destroid eller Din | A | Tod. Svårt val när två EBM-akter av ungefär samma kaliber kör samtidigt. Vi valde de första som liknade ett gäng webbdesigners när de gick upp på scenen (där det fanns en Mac!), men som gjorde en bra, lite futurepopig spelning med mycket känsla och inlevelse. Efteråt tänkte vi se Faderhead som nog körde något i samma stil, men valde att få bra platser på andra scenen istället för där skulle något särskilt hända.
Ashbury Heights var värda att vänta på. Ett gulligt, svenskt band där sångerskan bar kimono och underhöll publiken med en anekdot medan en strulande dator fixades. Jag har nyligen börjat lyssna på deras musik och tycker att de är riktigt bra, lite som Alice in Videoland, men med ett mer klassiskt synthsound. Live var de dock något alldeles extra. Roliga både att se och höra!
Ashbury Heights kom "från landet som gav oss IKEA" enligt presentatören.
Welle: Erdball kom sedan och vi behöll våra platser vilket väl var ett vågspel när en C64-dator kom flygande ut i publikhavet. Welle kan inte beskrivas så lätt. De låter som ett 80-talsdatorspel och de ser ut som en 50-talsfilm, men lite mer skruvat. Roliga live är de hursomhelst. En otroligt skojig upplevelse, som cirkus fast självklart bättre. (Jadå, de körde Monoton und Minimal, soundtracket till många små teknologers liv.)
Väldigt mycket Welle.
Blutengel och Funker Vogt tittade vi som hastigast på medan vi åt mat och rörde oss på området. De första är dramatiska så det förslår och hade en publik av gothtjejer i krinolin medan de andra hade hoppande tvåmeterstyskar som sin publik - sådana som gillar att höra den där låten om att kärlek är en produkt utan bästföredatum. Vi var trötta, men slog oss ner i ett hörn och lyssnade lite ändå. Inget hoppande dock.
The Crüxshadows hade jag piggnat till inför. Fattas bara annat! Jag är mycket förtjust i deras egensinniga gothsynth med fioler och allt. Sångaren med det ovanligt spretiga håret klättrade på ljusriggen, lyste på publiken och tog i från tårna. Allt avslutades med "Marilyn, my Bitterness", ett starkt avslut som ledde till allsång. (Ingen "Tears" dock, men lika bra det, för då hade väl publiken gråtit unisont.)
Leva - älska - vara - tro, är Crüxshadows devis.
Project Pitchfork gjorde en mycket rockigare spelning än väntat och deras publik levde rövare (eller de var snälla, men de var snälla hoppande tvåmeterstyskar vilket är en fara för liv och lem ändå) så vi flydde iväg till And Ones konsert just när de introducerade "Timekiller" som "And Ones bästa!" till fansens glädje.
And One spelade samtidigt ute i solskenet och körde såklart sin uppskattade coverversion på just Timekiller. And One kändes det som om jag sett nyligen, fast det var mer än ett år sedan. Vi nöjde oss ändå med att se dem sittande i gräset istället för att vara ute i publikhavet. Man vet vad man får på en And One-konsert och inget var jätteöverraskande, men bra var de och de körde inte bara nytt material, utan även äldre lite lugnare låtar. Efter en bra spelning i det gröna valde vi att inte se slutet av Skinny Puppy, kultbandet om just skulle avsluta på innescenen. Likt många andra lät vi kvällen sluta här. (För att inte få skäll av Skinny-fans i bekantskapskretsen kan jag kanske låtsas att jag såg dem och att de körde Assimilate, för det gjorde de säkert. ;)
Dag 2 - Never ending light
Det blev ingen efterfest dag ett och inte dag två eller. Det skulle ha blivit attans mycket efterfest, men jag var helt slut och det var jag inte ensam om. Så mycket bra som det fanns att se och höra var det svårt att hinna med basala saker som att äta och att vila. Söndagen skulle bli lugnare - inte så många bandkrockar utan mest synth på ena scenen och gothrock (inte min grej) på andra. Ändå glömde jag att äta lunch och kvällsmat utan fick "nödmatas" med kinamat i regnet under VNV Nations soundcheck. Detta ledde till att vi inte fick helt optimala platser på deras spelning, men ändå, magsikt var det, Magiskt. Återkommer till det.
Ext!ze spelade tidigt och hade gott och plats för sina dansande fans som Blaufish kallade för "technofansen", även om de själva kallar sig cybergother (det har jag läst på Internet :). Fansen var nästan roligare än bandet och ännu mer utstyrda med löshår och neonkläder. Musikaliskt var det här klubbmusik, men kanske inte så spännande live trots att bandet hivade en dator i golvet utan synbar anledning. (Stackars dator, ju.) De två dansöserna gjorde dock sitt för att liva upp det hela och de verkade ha mycket roligt.
Mono Inc är inget synthpopband. Jag som trodde det hade nog blandat ihop dem med något annat band. De var däremot ett riktigt bra rockband, värda att lyssnas mer på.
Rabia Sorda lämnade aggrotechen hemma och lät lite mindre elektroniska än jag väntat mig. Mycket lera och gegga på scenen blev det och mycket fart. "Save me from my Curse" i en ny spännande version livade upp.
Mesh, detta söta synthpopband med sina deppiga låtar om vänners och älskades svek gjorde sin grej, men sänkte inte stämningen för det. Inget kladd på scenen och inga extravaganta kläder heller. De såg lika propra och vanliga ut som alltid. Man måste ju inte överdriva.
Combichrist! Jaa! Nej, inte Blaufish grej. Han åt något medan jag slog följe med en fransk, ny bekantskap in i publiken. Det började regna mitt under spelningen. Alla dansade, det var en fantastisk stämning, men det regnade, det gjorde det. Jag började krångla med något i väskan och en kvinna, misstänkt likt Catwoman, bredvid mig blängde surt åt mitt knuffande och skuffande, men sken upp när hon förstod vad jag gjorde. Det gjorde de andra i närheten också, för vad smart med regnställ i handväskan. All ära här går till Blaufish som packat "nödutrustning" trots mina protester. Bandet spelade "Without emotions" och andra klassiker. Enkelt, hårt och hoppfyllt. Utan känslor och upplevelser, bra som dåliga, är livet mest bara en massa tid.
Combichrist - definitivt with emotions.
Asp blev det sen. Det verkade som om alla människor flydde undan regnet och in på FLA:s konsert så vi valde i sista stund att skippa dem och se Asp istället. Det enda jag visste om detta band var att de förmodligen var bandet som gjort "Tiles" och att de har en karismatisk sångare som ser lite småläskig ut och kallar sig Mozart. Det sista stämde. "Mozart" övade skalor med publiken, skojade, underhöll och sjöng riktigt bra med sin operaröst. Det märktes att bandet hade lika roligt som publiken och att de var vana vid att spela. Storslaget och kul!
Mozart tar ton i Asp.
VNV Nation. Vad säger man? Allsång, mycket folk, mest material från Judgement-plattan, gult ljus över folkhavet. Let there always be never ending light. Jag lyssnar nästan dagligen på VNV och jag kopplar händelser i mitt liv till deras låtar, ändå är jag inte deras största fans och de har många, många sådana. Det kändes som om alla var där och alla sjöng med. Fantastiskt, helt enkelt.
Kvällen avlutades med Eisbrecher (Glassbägare? undrade en inte helt tysktalande man, inga namn nämnda ;) som vi såg lite av, men min energi var slut efter VNV Nation. Vi kollade som hastigast in dansgolvet inför efterfesten också. Några cybergother låg(!) ner på golvet och dansade på sitt säregna sätt, annars verkade många gå efter de sista konserterna - trötta, glada och lyckliga. Tack för en utmärkt festival!
Vårlistan
Jag har börjat göra ett blandband per årstid, fast på Spotify då. Det tar nästan hela årstiden att få det fulländat. Här skrev jag om min höstlista. Någon vinterlista blev det visst inte, det kändes som om höstlistan räckte då också. Vårlistan finns här för den som har Spotify. Den har växt fram under en längre tid och innehåller lite av varje, allt från Robyn till Johnny Cash via VNV Nation. Det ska bli en sommarlista också, men det är inte så lätt som man kanske kan tro. Den behöver lite tid. :)
Inte i målgruppen
Efter en trevlig månad med Spotify Premium (tack Fisken!) föll jag tillbaka till gratisversionen igen för ett tag sen. Jo, jag gillar när det finns reklamfinansierade gratisversioner av betaltjänster på nätet, men oriktad eller missriktad reklam kan bli lite irriterande i längden. Det är inte mängden reklam som är problemet, utan vad det är reklam för. De reklamjinglar som spelas då och då är faktiskt det minsta problemet. De flesta är korta, innehåller musik och är anpassade till mediet på något sätt. Vissa passar (merparten av den tänkta) målgruppen med reklam för t.ex. utbildningar och resor för de yngre och bilar och barnläkemedel för de lite äldre som har familj och villa och allt sånt. Alla får höra allt, men det är inget som är jättefel för nån av grupperna tycker jag nog. Annan reklam passar till själva tjänsten och handlar om musik. Ytterligare andra reklamsnuttar utnyttjar det faktum att de vet att reklamen ska spelas i Spotify. Min favorit är "Vi har analyserat dina spellistor och kommit fram till att du älskar säckpipemusik så nu har vi bäddat in vårt erbjudande i just säckpipemusik så att du verkligen ska få njuta. Just nu *gnäll, yyyyl* erbjuder vi *tuuut, tjuuut*..."
Värre är det med textreklamen. Så snart jag ska byta låt så är den där och stöter mitt öga. Nej, jag vill inte ha ullprodukter eller datingsiter för folk som redan har familj(!). Har de analyserat mina spellistor nu igen eller vad är det frågan om? Hellre säckpipa säger jag bara.
Nä, gör om och gör rätt! Musikrelaterad reklam är minst jobbig, speciellt om den är anpassad efter ens musiksmak vilket den borde vara. Det är dessutom enkelt att implementera. Sen går det såklart att erbjuda fler produkter som passar personer med viss musiksmak. Jag menar, cowboyhattar åt countryfantaster, MC-prylar åt hårdrockarna, hårfön åt schlagerdiggare och så vidare. Åt mig? Ja, åt mig blir det definitivt Premium i sådana fall! :)
Värre är det med textreklamen. Så snart jag ska byta låt så är den där och stöter mitt öga. Nej, jag vill inte ha ullprodukter eller datingsiter för folk som redan har familj(!). Har de analyserat mina spellistor nu igen eller vad är det frågan om? Hellre säckpipa säger jag bara.
Nä, gör om och gör rätt! Musikrelaterad reklam är minst jobbig, speciellt om den är anpassad efter ens musiksmak vilket den borde vara. Det är dessutom enkelt att implementera. Sen går det såklart att erbjuda fler produkter som passar personer med viss musiksmak. Jag menar, cowboyhattar åt countryfantaster, MC-prylar åt hårdrockarna, hårfön åt schlagerdiggare och så vidare. Åt mig? Ja, åt mig blir det definitivt Premium i sådana fall! :)
Semifinal
Så otroligt spännande just nu att jag knappt kan kolla utan överväger att gömma mig bakom fåtöljen. Ska Anna gå vidare till finalen?
En källa till musik
Nu ska jag dela med mig av en hemlighet, eller åtminstone något som inte är allmänt känt, det är en viss skillnad. Hursomhelst, när jag vill imponera och förbluffa göra jag det genom att känna till något obskyrt sydamerikanskt synthband som ingen människa har koll på, men som jag förstås har lyssnat på i evigheter. (Fast jag vet inte hur mycket jag imponerar egentligen, det väcker nog mest förvirring, i den mån det väcker något.) Det är såhär: jag köper sällan skivor och jag piratar inte. Det blir mycket webbradio, men även nedladdningar av material som mindre band gör tillgängligt för sina eventuella fans där ute. På Last.fm finns sådant material, men det bästa finns på Soundclick. Sedär, hemligheten! :) Webbdesignen skriker 1998 och det gör deras hemknackade mediespelare eller vad det nu är för något också. Bortsett från det, alla sorts musik (all, verkligen!) finns där, inte bara elektroniskt. Mycket är hellre än bra och det tar tid att hitta godbitarna - genrebeteckningarna stämmer sällan så överraskningar kan förekomma. Den som lever efter devisen: ska det vara bra ska det vara "underground" och ett tydligt tecken på detta är en lätt föråldrad webbplats kommer att trivas. ;)
Att sikta mot stjärnorna
Ni kanske undrar varför jag har bloggat så lite den senaste tiden, men jag har haft spännande grejer på gång. Det var nån som undrade varför jag som är så musikintresserad inte startar ett band. Sagt och gjort! Band är väl inte riktigt rätt term, det är en liten electroakt, med mig på sång, keyboard och programmering. Keyboard som i tangentbord, menar jag förstås då. Vi, eller jag, heter RFC2549 (som en hyllning till FGFC820) och kör en mix av dark electro och EBM. Lokaltidningen körde en liten grej om det idag faktiskt och sa att det låter som en blandning av Tyskarna från Lund och vitt brus. Bästa beröm! Debutskivan "Avian Carriers" beräknas komma om precis ett år, får jag hoppas, det är inte helt klart med dealen ännu. Jag har än så länge bara en låt, men den är jag å andra sidan väldigt nöjd med. Den innehåller samplingar av min drajvande hårddisk samt en inläsning av "Världarnas krig" (den med rymdinvasionen och det, ni vet), som jag spelar upp baklänges och lägger röstförvrängare på. Det var en kille som hörde den på IRC och tyckte den var grym. Nu går den tydligen varm på DAC (som Svensktoppen, fast med synth och så), så den måste ju ha läckt ut på nätet. All publicitet är bra publicitet, tänker jag. Det har faktiskt lett till en spelning, i Bonn av alla ställen. Jag hoppas det var i Bonn. Det kan ha varit Garmisch-Partenkirchen också, men det funkar inte, för då spricker tidsplanen. Det är några andra band som spelar också, som förband antar jag. Nåt som lät som ett filformat, WMV... VNV eller nåt, samt ett annat, Front nånting. Hoppas de håller det kort. Spelningen är faktiskt redan ikväll. Inte velat säga nåt om det, eget skryt luktar illa. Jag tar fembussen, enklast så. Undrar bara hur jag ska få med datorn. Min egen är det lugnt med, men jag tänkte köra ett extranummer med en annan maskin, en D22:a. Har fått låna den över påsken, men har inte lastbilskort så det är ju frågan hur jag får ner den till spelningen. Får väl hoppas att det löser sig. Nu rullar karriären igång iaf. Friskt vågat, hälften vunnet! :)
Grattis på EBM-dagen!
Det ska vi fira! Ja, OS-guldet också förstås, men vad som framförallt ska firas idag är EBM-dagen - en internationell högtid för alla som gillar sk. electronic body music. Attans att jag inte kände till det tidigare, för då skulle det ju ha blivit tisdagsfest. :)
Imorgon, inom ett år
Något jag verkligen, verkligen vill gilla är att ett av mina absoluta favoritband, experimentella The Knife släpper en ny skiva. Det är inte vilken skiva som helst utan en opera (som förstås också spelas som sådan) skapad tillsammans med andra artister och där klassisk operasång kombineras med skrapande, blippande elektroniska ljud samt ljudupptagningar av naturljud. Det elektroniska är vackert. Det påminner mig om något som gjordes av en svensk datorkonstnär som jag tyvärr glömt namnet på. Det tog en stund innan jag insåg att det var något av hans verk som ljuden påminde mig om, men faktiskt. Jag hörde det på en utställning för kanske fem år sedan. Verket var skapat på 60-70-talet tror jag, på någon riktigt gammal maskin. Universum, något med galaxer... Nej, jag minns inte mer.
Hursomhelst, så låter The Knifes opera. Ibland så och ibland som opera låter mest. Den handlar om Charles Darwin och om evolutionen. Jag vill verkligen tycka om detta. Kanske kommer jag också att göra det när jag lyssnat lite mer på det. Ibland är något vackrast som koncept. Ibland behöver det bara lite mer tid.
Ytterligare fina saker med det här: Hemsidan som ser ut som gammalt uppkopierat papper, projektets kryptiska namn, bilderna och att musikstyckena fått namn som "The variation of birds".
(Uppdatering: Jag gillar det nu. Jättemycket. Som sagt. Tid.)
Hursomhelst, så låter The Knifes opera. Ibland så och ibland som opera låter mest. Den handlar om Charles Darwin och om evolutionen. Jag vill verkligen tycka om detta. Kanske kommer jag också att göra det när jag lyssnat lite mer på det. Ibland är något vackrast som koncept. Ibland behöver det bara lite mer tid.
Ytterligare fina saker med det här: Hemsidan som ser ut som gammalt uppkopierat papper, projektets kryptiska namn, bilderna och att musikstyckena fått namn som "The variation of birds".
(Uppdatering: Jag gillar det nu. Jättemycket. Som sagt. Tid.)
Fagraste vår
Jag har upptäckt dansbandsmusiken, den enda musikstil jag trodde att jag inte uppskattade. Det började med att en för mig okänd låt med Sven Ingvars var med på en Spotify-lista som nån bloggare hade lagt upp. Jag klickade vidare och hittade "25 av Sven Ingvars bästa" - deras tidiga alster, vad det verkade - en del av dem på så obegriplig värmländska att det hade kunnat vara ett annat språk. Nu vet jag äntligen att "Det var i vår ungdoms fagraste vår" inte enbart är början på den tackvisa som studenter sjunger efter ett lyckat middagsuppträdande, det är en riktigt rolig och upplyftande sång om att vara ung, gå ut och dansa och ta dagen lite som den kommer. Ungefär såhär (fritt ur minnet) "...vi hörde en väderleksrappört, av den förstod vi gött att det inte blev törrt" och "fortskaffningsmedel det hade vi med - vi var fyra man på en gammal moped". Ge det en chans, det piggar upp. :)