Kaprifol

När det händer nåt roligt så är det alltid allt på en gång. Att jag flyr stan med buss helgen då det är klubbkväll, afrikansk danskurs och kalas kan verka mysko, men jag har ett skäl: imorgon ska jag på konsert med Sveriges bästa synthband. Det ni! :-)

Jag ser inte mina grannar särskilt ofta. Den ende jag faktiskt växlat några ord med och skulle kunna känna igen ute på stan är en till synes välartad granne. Sådana finns inte, därför har jag förstås undrat vad haken är. Idag kom svaret: han hade satt upp en lapp om att hans band skulle repa i hans lägenhet under kvällen och att de ville varna för höga ljudnivåer. Aha, jag visste väl att det fanns något! Nu visade det sig dock att de inte störde alls. Inne hos mig hördes inte ett pip. Ute i korridoren kunde jag svagt höra att de körde några covers på Green Day och faktiskt gjorde det väldigt bra. ...och så hade de som sagt satt upp lappar om det. Höjden av välartat, alltså. Ska inte detta vara ett studentområde? :)

Vet ni vad? Om ni har Spotify så tycker jag att ni ska kolla upp Sarah Fimm, en sångerska med en speciell röst och drömska, lite märkliga sånger. "Counting waves" är fin. Den tror jag att ni skulle tycka om. :) (Och för er som vill ha något otäckare så gör hon "Virus" väldigt bra. Det var den första låt jag hörde med henne på någon webbradiostation nånstans för flera år sedan.)

Då ska man ta sitt pick och pack och sticka iväg ut på stan då. Ett par har specifikt bett att få höra "Lovecats" med The Cure ikväll. Det är lite sött. Det är en gullig klubb, helt enkelt. :) Nej, hörni, nu brinner det i knutarna. Vi hörs imorgon!

Det var trevligt igår, men något mystiskt och oförklarligt inträffade. Först var det nästan helt tomt rätt länge och sedan dök folk upp, alla på en gång, med ursäkter om kalas de varit på innan och sådär, men vet ni vad: alla verkade ha koll på att Norge vunnit eurovisionsschlagerfestivalen. Hur kunde de veta det, syntare som de är? De kan väl knappast ha...? Näe. ;)

OK, såhär ser det ut: jag ska powerwalka ner på uni och testa mitt nya GUI till systemet jag bygger. Om det ser ok ut kan jag använda det på mina femton(!) användartester nästa vecka. Om inte så får jag falla tillbaka på plan B. Det är bra att ha en sådan. :) Sen ska jag hem, äta mat man står sig ett tag på, hoppa i kvällens outfit, hugga skivorna och dra iväg till klubben. Det blir tydligen förfest också, fick jag just höra. Trevligt! Ni har kanske gissat vad allt detta innebär: jag kommer inte att se Norge vinna ikväll, men ni som tittar - skulle det vara så att operasvenskan vinner istället, snälla messa mig och berätta så att jag kan fira det. :)

Ni som lyssnar på musik via Spotify kan väl inte ha missat "röstbrevlådan" dit användare kan ringa och säga vad de tycker om tjänsten? Folk tar verkligen chansen - för jag tror att det är på riktigt, ingen reklambyrå kan ha åstadkomma det här - och det är väldigt roligt med skåningen som vill ha mer skånsk musik, han som vill ha mer rytmer, pappan som vill ha familjekonto och alla de andra. Jag tror att man måste höra det för att förstå det vardagsroliga i det (samtidigt som förslagen faktiskt är vettiga allihopa på sina egna sätt). Alla är dock inte lika roade. Sist hörde jag någon som ringde in och sa "Hej, jag funderar på att sluta använda den här musiktjänsten på grund av att röstbrevlådan finns". :)

För dagar som denna, då jag dansat lite för mycket afrodans och fått i mig för mycket finpasta (man tror inte att det kan bli för mycket, men nån sorts gräns finns det nog) för att egentligen orka blogga... för såna dagar har jag färdiga inlägg att publicera, skrivna nån gång när jag kände för det. Det som skulle kunna passa nu är ett hyllningsinlägg till webbradio, men då last.fm håller på att ändra sina medlemsvillkor vet jag inte om det är läge att hylla dem, just för tillfället. Sedan måste man ju säga att de har gjort en del gott, som att "connecta folk", mer än någon teleoperatör nånsin gjort.

När jag var på konsert/festival i påskas fick jag nämligen syn på en person jag aldrig sett förut, men jag hade sett en bild på henne på nätet och visste därför vem det var, eller det visste jag inte riktigt, men jag visste att vi hade mycket gemensamt. Eftersom ingen etiketthandbok eller Ribbing-spalt jag läst kunde hjälpa mig i just den här situationen frågade jag Fisken om han visste vad man gör om man ser sin tvillingsjäl i baren och aldrig har träffat människan förut. "Säg hej! ...och förklara", tyckte han, så det gjorde jag. Det ledde till lite initial förvirring förstås, men sedan förstod personen och vi började småprata om gemensamma bekanta som det visade sig att vi hade (för det har man visst alltid, världen är kusligt liten). Kul! Den enda fråga som var helt onödig var förstås "Och vilka band är du här för att se?". Det var alldeles självklart att vi ville se samma. Vem hon var? En av mina virtuella grannar förstås, de som enligt last.fm delar ens utsökta musiksmak. :) (Mina riktiga grannar här i huset har jag betydligt mindre koll på, men de lyssnar å andra sidan på rätt anskrämliga saker...)

Morgondagen grydde och det blev lördag. Efter en solig dag på stan bar det av till nästa konsertkväll. Märkligt koncept egentligen, med två helkvällar på varandra. Det är nog ingen som är på topp båda kvällarna. Faktum är att många verkade ha valt att bara gå första dagen. Några gjorde dock tvärtemot. Två prydliga killar, den ena i sjömanskostym, hejdade mig och frågade "Ursäkta fröken, men var är röjet?". Det var nånstans i pausen mellan första och andra spelningen, andra dagen. Killarna hade just dykt upp och tyckte att det hela var ganska avslaget, minst sagt. Jag pekade ner på en ensam person på dansgolvet och förklarade att röjet är där. På något sätt kändes lördagen som en efterfest, men som sådan var det inte något fel på den alls. Att de som stannade till tre natten innan inte var sina piggaste jag märktes tydligt - många dök upp först innan Kliniks spelning, vad det verkade. Det är där någonstans som vi avlägsnar oss, något jag inte tänkte gräma mig över, även om det var trist att behöva gå. (Vi var båda febriga och dana, tackochlov var jag inte magsjuk, vilket jag trodde då.)

Men, vi börjar från början! Först ut var Portion Control som var tuffa och bara körde på när allt krånglade. Sångarens effektmikrofon gav inga ekoeffekter alls utan en alldeles vanlig röst och bildspelet på storskärm ville till en början inte gå igång utan istället visades ett grönskimrande Windows-landskap. Starkt att bara fortsätta i en sån situation! Vi hittade sittplatser där vi slog oss ner och var mobilfjortisar (Fisken telefonbloggade lite samt meddelade sig till mig genom att skriva saker på sin telefon och räcka över den till mig, sött!).


Sen ville jag ut på dansgolvet för Northborne vet jag är dansanta, de spelade på SAMA när vi var där. Den gången var det två fokuserade DJ:s som livemixade tillsammans, men nu stod där bara en av dem, klädd i... nej, jag tror inte att ord kan förklara, men 80-talet ringde och ville ha både skinnjackan, mustaschen, hockeyfrillan och glasögonen tillbaka. ;) Riktigt svängig och välgjord musik med en underhållande show fick vi avnjuta. Inget Windows i bakgrunden dock, här användes en Mac.


Det brukar vara trist att få med folks huvuden på bild, men på bilden under är det lite tvärtom. Inte en människa hade en dålig hårdag! Snyggt!


Sista bandet vi såg var Spectra*Paris som tog plats och upplevdes som en blandning av Client och Spice Girls. Girl power! Lite mindre bas hade varit bra, tycker jag personligen, men bra var det.


Sen blev det då dags att tacka för oss, men med den moderna tekniken är det aldrig riktigt slut. Jag bäddar in en liten spellista åt er så kan vi uppleva alltihopa på nytt. (Jättetack till alla er som filmade!)

Dags att sammanfatta helgen! Det lär jag behöva hela veckan till. :) Jag börjar med festivalen som var huvudorsaken till Stockholmsresan (för mig iaf), men långt ifrån det enda vi gjorde. Förmodligen hade vi varit piggare på nätterna om vi inte traskat runt hela stan under dagarna... och tvärtom, men då hade vi ju missat hälften av det roliga så varför välja? Massor av geocaching och sightseeing under dagarna blev det och ett väldigt hålligång på Tinitus 2009 under två vårkvällar i Stockholm. Fredagen var klart bäst, den kvalar lugnt in på topp-tio-listan över mina favoritfredagar under de senaste 26 åren. Här ska ni få höra!

När vi dök upp vid Münchenbryggeriet, denna ståtliga byggnad, ställde vi oss och väntade vid bakdörren eftersom där redan stod ett litet sällskap till skillnad från vid huvudingången där det inte fanns en själ förutom några skateboardåkare. Vi kom i samspråk med de andra köande och alla insåg ganska snabbt att de inte riktigt visste om de stod på rätt plats, men de framför hade ju stått där så... Till slut ställdes de två tjejerna längst fram till svars: vet ni att vi är på rätt plats? Nej, de visste inte, men de hävdade att platsen i vilket fall som helst var utmärkt eftersom de hade fått syn på en hel del band under sitt tidiga köande och det kunde ingen argumentera emot. Efter att ha sagt detta börjar tjejerna fixa lite med sina mobiltelefoner eller något och just då går ett gäng VIP-gäster förbi kön och in. "Var det inte...? Visst var det han i Covenant?" börjar alla tissla och tassla, för visst var det herr Cement själv som gick förbi, precis de femton sekunder de kändisspanande tjejerna tittade ner. De var inte helt nöjda med det efteråt. ;)

Efter ett tag släpps vi allihopa in och festen kan börja. Noisuf-X står och soundcheckar och gör märkliga ljud med diverse avancerad elektronisk utrustning. Det bådar gott och snart drar de igång. De hade varit värda ett fullt dansgolv för det här är dansmusik. (Jag definierar dansmusik som "musik jag vill dansa till", inte nödvändigtvis "musik man kan dansa till", men det här är båda delarna.) Den enda artikel om festivalen jag hittat hittills tog upp de mörka, dystra och skrämmande aspekterna av industriell elektronisk musik, men det känns som en av många sidor. För att bli uthärdligt tycker jag nog att det bör finnas ett litet mått av (sjuk) humor i texter och rytmer. Sådant fanns det mycket av under kvällen, inte minst här med väl valda samplingar och effekter.


Sedan spelade ett nytt band, Trakktor, som jag inte kollade så mycket på, tyvärr - behövde ladda upp med vätska. Sång och allt annat än bas drunknade lite i ljudet av den enorma basanläggningen, men det verkade lovande. Alltid kul med lite föryngring inom genren.

Så var det dags för Combichrist, det mest populära bandet av allt att döma. Jag är inget av deras största fan utan tycker att sångarens åtskilliga sidoprojekt är bättre, men det går inte att bortse från att de är väldigt ösiga live. Full rulle, många hits och mer flygande hår än under Melodifestivalen. :)



Sen väntade vi... och väntade. Fler och fler ljudtekniker samlades på scenen, mixtrade och fixade, sprang med sladdar och såg oroliga ut. En av arrangörerna klev upp och sa "Jag har inga dåliga nyheter, ta det lugnt". Han meddelade att saker dragit ut lite på tiden och att de två sista banden skulle få byta plats med varandra. "And One spelar först för Suicide Commando behöver lite mer tid till själsliga förberedelser". Viss munterhet spred sig för det var nog rätt uppenbart att det inte var det själsliga utan det ljudtekniska som behövde tid. Sen är And One en favorit hos många så om de hade fått spela sist som det var sagt hade de inte fått särskilt mycket tid p.g.a. förseningarna som de var oskyldiga till. Men, när det gäller att hitta sitt själsliga lugn och komma i form för att spela antar jag att And One är bäst på det. Då många andra band såg lite nervösa ut verkade just And One inte känna minsta rampfeber. Ryktet om att de alltid är kraftigt berusade på spelningar var dock osant denna gång. (Eller så märkte vi bara inget. :)


De klampade upp i jeans och kavaj, rev av en smått hysterisk cover på "Rebel yell" som soundcheck allt medan ljudet justerades och mikrofoner byttes ut i realtid. Coolt! Sedan drog det igång på allvar och bra var det, attans bra. När introt till klassikern "Panzermensch" hördes föll killen framför mig ner på knä och kramade om en stolpe i pur lycka. Det är en sån där låt som spelats på alla fester de senaste fem åren, men de lyckades damma av den och få den att låta ny. I övrigt var det mycket spex och allsång - de kunde verkligen roa publiken. Så var det plötsligt slut. Stilla konstaterande bandmedlemmarna emellan medan de bildar en liten klunga och börjar gå av scenen:  "And now it is over. We can go home now!" De stannar och vänder sig mot publikhavet, sångaren flinar lurigt "You wanna join us?". Allmänt jubel utbryter.

Så är det då dags för sista akten, belgiske Johan van Roy som gjort våldsam industrisynth under smått skrämmande namnet Sucicide Commando de senaste 20 åren. Det här mina damer och herrar, hade jag väntat på sedan ifjol. Tyvärr blev det lite kort - ljudproblemen tog över en timma att åtgärda. Jag hoppades på lite mindre av det mer publikfriande/chokerande materialet och mer från "Axis of Evil"-plattan (där jag döpte min exjobbsprototyp efter låten "Evildoer"). Det blev lite blandat, något för alla, bland annat en fantastisk "Dein Herz, meine Gier" - något av det bättre och mer skruvade som gjorts på temat hjärta och smärta. Den publik som fortfarande orkar studsa runt tre på natten är mycket lycklig, det råder det inget tvivel om. Sedan är allt över för den kvällen... men en ny dag gryr. Vi återkommer till den.

Idag har vi gjort Söder i solen! Här finns mängder av trevliga små parker, konstverk och utsikter, men även annat. På ett fik vi var inne på uttryckte ägarinnan en viss oro för att det skulle dyka upp Hammarby-fans. Vi såg ingen ingen direkt anledning till att vara så skraj (vilket hon blivit när hon sett en ensam, medelålders man i grön-vit-randig halsduk gå förbi), men senare såg vi ganska många supportrar sitta och öla så visst, lite stökigt kan det nog bli.

Igår var förövrigt ännu en trevlig kväll på Tinitus. Inte lika späckat schema som på fredagen eftersom Die Form ställt in (synd!), men ändå mycket bra. Vi valde att gå innan Kliniks några timmar uppskjutna spelning (spelscheman är till för att förändras, visst?) eftersom vi kände oss krassliga (bra nu, mest sömnbrist antar jag och lite för många ljudvågor, sån där bas som får magen att röra sig). Annars verkade de vara kvällens dragplåster, förutom Die Form då. Själv såg jag mest lördagens tillställning som en efterfest efter höjdarfredagen och när jag fått se Northborne och Spectra Paris kändes det bra så. Jag fotade allt som gick att fota så bildinlägg och högst ovetenskapliga recensioner kommer när jag är hemma och har en lite större dator till hands. :)

Detaljerade rapporter om hur allt var och lät igår kommer efter helgen, men bra var det! Intresseklubben kan notera att min vänstra arm var populärast av allt och alla igår. Där stod nämligen spellistan för kvällen och denna fanns inte anslagen någon annanstans. Alltså var det i stort sett bara jag som hade koll och det lär väl vara så ett tag framöver - det visade sig vara vattenfast bläck. :) Nu ska vi göra stan! Glad påsk, govänner!

Lunchade med en kompis som bland mycket annat driver fixarfirma. Han gör allt från finsnickeri till inredning och programmering. Självklart tycker jag att man ska ta vara på sina talanger! Därför borde jag driva "Kaprifols nedläggningsfirma". Det funkar såhär: Ni hör av er och berättar vad ni vill ska läggas ner, skickar dit mig och nästa år är hela klabbet nedlagt. Jag gör allt från festivaler till... ja, allt egentligen. Såhär: Härom året hade jag äntligen möjlighet att komma iväg på SAMA. Det var tioårsjubileum och tyvärr även sista gången det gick av stapeln. Sedan hittade jag ett lämpligt substitut i det jag ska iväg på nu. Det är tionde året det ordnas det här också, men inte... jo, idag fick jag veta att det är sista året. Bah! Vad tycker ni att jag ska avveckla nästa år då? ;)

Världen är sig inte riktigt lik sedan mina föräldrar fick ett Spotify-konto. Nu spelas musik som inte spelats på mycket, mycket länge - sådant de hade på kassettband när jag var barn. Själv har jag hittat några riktiga höjdare med Neil Young. Mycket fint finns det, speciellt lite äldre saker.

På tal om musik vädrade jag ur vintern ur min lilla bärbara musikspelare och lade in låtar på ett givet tema. Där hamnade t.ex. "She's got issues" med Offspring, "Möte i monsunen" med Evert Taube, "Injustice" med Lights of Euphoria samt "Shine on" med Apoptygma Berzerk. Ni förstår temat här: Solsken, ljus och vår! Så vill jag ha det! :)

En tredjedel av min familj tycker att det är originellt och kul med schlageropera, övriga hejade på af Ugglas. ...och nu får jag besked att ett gäng grabbar i Göteborg också har tittat på Melodifestivalen. Nej, det skulle de förstås aldrig göra, men de vet ändå precis hur det gick för de olika bidragen. Märkligt, det där. Nå, det roligaste är ändå den europeiska tävlingen med alla tokiga, skumma och ibland riktigt bra låtar från olika ställen. Det ser jag fram emot! :)