Kaprifol

Jag tycker inte om att bära kaffekoppar med en massa varmt, skvalpigt kaffe i. Det vet Blaufish. Därför fick jag de här kopparna i julas. Det är lite typiskt honom att komma med en praktisk lösning när jag mest bara vill ha medlidande och få mitt kaffe buret. ;) ...men jag tycker mycket om kopparna. Hur kan man låta bli? De är i fint, vitt porslin, lite knubbiga och med illgrön, knottrig plast runtom. :)

Idag har jag tagit det mycket lugnt. Det skulle till och med gå att påstå att jag har varit lite lat, men efter en lång vecka tycker jag att det är helt ok att vara det. :) Ikväll är det då utgång på gång. Mycket att göra med andra ord. När jag läser om klubbliv i tidningarnas kvällsbilagor tycker jag att det verkar väldigt glamoröst att vara klubbarrangör. Det är det kanske också, i storstäderna. På ideell basis, i en liten stad, på ett litet ställe där det kan hända oväntade saker som att en födelsedagsfest pågår, en palm står ivägen för DJ-båset eller att ljudet låter som en dammsugare... ja, där kanske det inte är lika glammigt, men nog så spännande. :)

Imorse var det extra fint i området där jag bor. Den brandgula solen målade alla hyreshusen pastelliga och fina. På träden satt det små vassa snökristaller överallt så att träden såg vita och isiga ut, utan att förlora sina konturer. I luften låg ett dis av snö och som om det inte räckte med det såg jag även en snöbåge. Ja, en regnbåge i snödiset. Jag visste inte att de fanns men det gör de tydligen. :)

Igår skulle jag ha ett Skype-möte på jobbet. Det låter kanske allvarligare än vad det var: jag skulle prata med en person som befann sig på en annan plats och eftersom det är trevligt att se varandra när man pratar valde vi att ta det över Skype. Den andra personen och jag hade aldrig träffats. För att fatta det kort skulle hon ha något att göra med det som jag jobbar med och jag skulle ge lite handledning på distans. Jag jobbar alltså bland annat med mobiltelefoner och moderna handhållna enheter.

Den här helgen har jag haft det trevligt trots att det är väldigt kallt ute. I fredags vad jag på en liten tillställning där det främsta målet var att vi skulle äta ost och då kan det helt enkelt inte bli fel. Jag tycker mycket om ost. :) Trevligt sällskap blev det också och en hel del goda tillbehör till ostarna. Körsbärsmarmelad är grejen. På lördagen tog jag en sväng ner på stan och sedan var det kalas på kvällen för en kompis som fyllde jämnt. En rolig tillställning där jag fick chansen att vara uppklädd i gammaldags stil. Sådana tillfällen kommer alltför sällan, så det gäller att passa på. :) Idag är något av det mest spännande som hänt att jag har tagit mig för att pressa en citron och fått ut en perfekt (med mycket sur) citronsorbet. Det är kallt i min kyl också, tydligen. ;)

Jag har tränat långpass idag, två kortare konditionspass efter varandra. Därefter mumsade jag i mig en jätteskål med gröt. Just gröt har gjort en comeback i mitt liv. Har man mycket frukt och annat gott i blir det riktigt mums (fast då är det inte så mycket gröt i gröten, å andra sidan ;).

Jag loggar inte min musiksmak med last.fm här hemma just nu. Dels har jag helt enkelt inte hunnit installera Spotify-pluginet efter senaste ominstallationen och dels är det lite skönt att lyssna utan att allt blir loggat och listat på nätet. Helt ologgad är jag dock inte, för Spotify listar vad jag lyssnar på mest just nu och delar det med det fåtal personer som jag delar låtlistor och annat med. Det kan jag leva med, även om Spotifys listor över mina "favoritlåtar" inte alls är lika korrekta som last.fm:s. Spotify verkar bara utgå från vad jag lyssnat på helt nyligen och det ger inte någon rättvisande bild. Men, nu kommer det spännande! Jag kollade vad mina bekanta som jag delar låtlistor med lyssnar på och det är betydligt mer poppigt och glatt än jag kunde tro. En mycket musikintresserad föreningskompis som anses ha bra smak och koll på det stora hela verkar fullkomligt ha förlyssnat sig på Britneys senaste, förmodligen utan att veta att alla andra vet. Mycket roligt detta, på alla sätt och vis! (Riktigt bra låt förövrigt, men det tycker jag inte riktigt hör hit... ;) Undrar om Blaufish vill byta låtlistor med mig? :) *spionkaprifol konspirerar*

Efter ytterligare en av mina evighetslånga förkylningar tror jag att jag kan börja träna igen snart. Det är attans tråkigt att inte kunna dansa och hoppa runt på flera veckor, men är jag hostfri imorgon så kanske, kanske... Annars tar jag det säkra före det osäkra och väntar tills nästa vecka, men då ni. :)

Det finns några saker jag skulle vilja hylla just nu, främst i kulturväg. En del är nytt och annat är bara nytt för mig. Idag får det räcka med en hyllning och jag tänkte börja med författaren Daniel Ahlgren och hans serieböcker om gymnasietjejen Helena. För det första är alla detaljer i böckerna - hur folk ser ut, hur de pratar, vad de funderar på - väldigt typiska för tiden då de utspelar sig, den tid då jag var i sena tonåren. För det andra tycker jag att Ahlgren ska ha en eloge för att han lyckas väcka ett sånt intresse och en sån sympati hos läsaren (hos mig om inte annat) för vad som måste vara världens avigaste huvudperson. Hon är inte särskilt kul, hon vill inget speciellt och hon kommer sig aldrig för att ta tag i något. I "För fin för denna världen" hänger hon på ett fik med sina kompisar och fasar för att sluta gymnasiet, eftersom hon inte vet vad hon ska göra efteråt. I "The girl who never fick nån post" är gymnasiet slut och hon väntar på post eller ett telefonsamtal från bästa kompisen som har gett sig ut i världen, medan hon själv sitter hemma. Det finns även en kortare serieberättelse som handlar om själva skolavslutningen och förväntningarna som den medför.

Det här verkar vara en sån helg då det händer mycket roligt på en gång i min stad, det blir ju lätt så att det roliga klumpar ihop sig. Jag hade dock andra planer, nämligen kalas med familjen, roligt det också förstås, på ett stillsammare vis än annat. ...och så har det kollats på Melodifestivalen. Bra, tyckte jag att det var, men om det verkligen var bra vet jag förstås inte förrän Elisabeth har bloggat om det. ;)

När min alldeles egen uppfinnare fixar batteriglapp med kartongbitar (inte lämpligt i vissa fall, men OK i detta) så tänker jag kontra med att jag och en föreningskompis en gång fäste en processorfläkt med ett suddgummi och en bit snöre. Det gick åt skogen, minns jag. Det känns som om jag har många gamla historier om datorrelaterade bedrifter. Numera går det lugnt till här. Inget som glappar, inga kondensatorer som exploderar (har inte hänt i mitt hem, men i min närhet, så det får räknas) och inga brummande fläktar. Det är kanske det här som är att vara stor. ;)