Jag och min lur

Igår skulle jag ha ett Skype-möte på jobbet. Det låter kanske allvarligare än vad det var: jag skulle prata med en person som befann sig på en annan plats och eftersom det är trevligt att se varandra när man pratar valde vi att ta det över Skype. Den andra personen och jag hade aldrig träffats. För att fatta det kort skulle hon ha något att göra med det som jag jobbar med och jag skulle ge lite handledning på distans. Jag jobbar alltså bland annat med mobiltelefoner och moderna handhållna enheter.

Personen i andra änden av samtalet befann sig nu i ett avskalat konferensrum på ett företag och framför sig hade hon en laptop och en mobiltelefon som backup ifall det skulle bli problem med Skype. Det blev det. Ljudet krånglade, men bilden var oväntat bra så vi behöll bilden så att vi kunde se varandra och så ringde hon upp mig över den vanliga telefonen. Jag befann mig alltså i mitt med böcker och sladdar överbelamrade kontor och svarade i min fasta kontorstelefon. Jag svarade hallå och min samtalspartner mest stirrade på mig, häpnad och road. Jag fick syn på min egen bild i Skype-fönstret och förstod det roliga. "Jaa... Eh... Här har vi mig och... min lur." svarade jag. Luren såg galet stor ut, konstaterade vi båda. Kanske som 4-5 moderna mobiltelefoner tillsammans. Otippat i videokonferenssammanhang. Ingen framkantsteknik och inget don efter person. Lite som att dyka upp på en byggarbetsplats med en sån där uppblåsbar jättehammare som ungar leker med. Mötet gick dock bra och jag försökte undvika att tänka på jätteluren medan jag pratade. ;)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback