Kaprifol

Jag har gjort olivbullar - den perfekta kombon av kanelbulle och... oliver! Underbara gröna oliver med sånt där gott, rött mojs i. De är naturligtvis inte sötade utan det är vanligt matbröd i grunden (ganska vanligt matbröd, det är lite yoghurt i degen) där degen fått jäsa en timma, sedan kavlats ut, olivfyllts och skivats. Därefter fick de stå 5-10 minuter och småjäsa lite innan jag gräddade dem i 10-15 minuter, 250 graders ugn. Goda!

Själva degen gör jag såhär: 1/2 paket jäst smulas ner i en skål tillsammans med 1/2 tsk salt och en skvätt olja. Sedan häller jag på 2 dl ljummet vatten och 1/2 dl yoghurt (gärna lite ljummen den också - blanda ner den i vattnet). Därefter degar jag ihop det med 6-7 dl mjöl. Det ska vara så pass mycket mjöl att man kan knåda ihop det hela till en hyfsat smidig deg. Sen ska det som sagt jäsa en timma och sen gör man som beskrivits ovan.

Jag har varit på bokrea, hurra! Massor av fina böcker som jag egentligen inte har plats för, men som annat får maka sig för. Så fina är de. Billigt var det också - till och med billigare än dagens storfika + lunch/brunch som blev lite extra lyxigt dagen till ära. Så, detta slog jag till på:

• En pocketbok om astronomi, med kartor och en massa tekniska fakta i. Lagom stor att ta med sig ut.
• En nybörjarguide till pastellmåleri - komplett med vackra steg-för-steg-beskrivningar i färg.
• Lite överromantisk manga tänkt för en ganska ung publik. S.k. sliskmanga. ;)

...och en annan liten bok som inte är till mig. Fantastiskt. Vilka klipp!

Idag skulle jag och en kollega förflytta oss till en annan byggnad för att vara med på en föreläsning. Det år långt mellan husen, nästan så att det borde gå tåg där, men det gör det ju inte, speciellt inte nu för den delen. Vi gick utomhus, det var glashalt, jag hade väldigt hala skor och höll en kopp kaffe i handen. Det var dömt att misslyckas. Redan i kravspecen fanns misslyckandet. Designed to fail, som Red Cell sjunger. Hursomhelst, jag halkade, gav till ett förskräckt, gällt pip, fäktade med armarna så att kaffet skvätte och en skock studenter flydde i lätt panik. Det hade varit snyggt ifall jag gjort en dubbel baklängesvolt, men det gjorde jag såklart inte. Jag insåg att jag fortfarande stod upp och alltså inte fallit omkull. Puh, vilken tur, pustade jag. Ja, verkligen, instämde kollegan. Du har ju hälften av kaffet kvar i koppen! :)

Gammalt kaos från en storstädning. :)

 

På matstället Moment i Krakow står tiden stilla - bokstavligt talat. Alla de otaliga klockorna där har stannat och ingen visar rätt tid, kanske för att det på Moment inte spelar någon roll vad klockan är. Så sant. Väl värt ett besök.

Jag har insett att jag är ihop med en sådan person som ställer sig och gör maränger, bara sådär, bara för att det är gott och trevligt, utan någon annan anledning och utan att jag bett om det (annat än telepatiskt då). Det är fantastiskt! :)

Jag gjorde en resa nyligen, det är därför bloggen legat lite på is. Det gick att blogga där jag var, men det fanns liksom ingen tid till det. Resan började tidigt en morgon med en pratsam taxichaufför som hade pluggat till ingenjör och som rekommenderade qigong som vägen till ett sundare liv. "Fastna inte i ettor och nollor!" rådde han mig och min medresenär. Det skulle vi inte göra, svarade jag, men ärligt talat är det nog lite för sent nu. Sedan bar det av med tåg och flyg och det ena med det andra. På slutdestinationen kunde det i rätt ljus och med en skir dimma vara såhär vackert.

Resan var tänkt att vara mer "business" än "pleasure", men det finns förstås inget som hindrar att man har trevligt för det, tvärtom. Att komma till en ny spännande plats och träffa intressanta människor är alltid uppiggande, speciellt när det är vår på platsen. Det fanns inget snökaos och inga klass-två-varningar där jag var. Bara solsken och droppande istappar (som gubbar med slägga slog bort så att tapparna sprätte iväg på ett sätt som skulle ha varit högst olagligt här)... och OS, Melodifestival och dansande kändisar om man nu ville sitta på hotellet och titta på sådant, men det ville inte jag. Däremot häpnade jag över alla vackra kyrkor, det jättestora torget, det högt belägna slottet  och över den goda maten. "Pierogi", små till smaken kroppkakeliknande pastaknyten med fyllning, blev en ny favorit. Det grumliga kaffet behövde dock lite citron i sig för att skrämma bort beskan och göra det nästan okej.

Kaffe var ett av de fyra viktigaste orden jag lärde mig på landets språk. Kaffe, ja, flygplats och två. Det är nästan allt som behövs. Möjligheterna blir oändliga. Man kan tacka ja till två kaffe på flygplatsen till exempel. Språket var annars inget problem. Det fungerade bra med engelska. De flesta som såg ens en smula turistiga ut blev tilltalade på engelska i affärer och på fik. Jag blev en gång misstagen för att vara inhemsk, detta i en kö med nästan bara utländskt datorfolk där de andra fick frågan om vad de skulle ha på engelska. Jag tog detta som en stor komplimang. I Polen klär folk sig över lag fint och verkar göra sitt bästa för att se chica ut på ett självklart och ickemodebloggigt sätt, särskilt unga tjejer då, men även andra. Det är helt ok att ha finaste klänningen en vanlig måndag. Kanske är det så det blir när man bor i en så fin stad?

Jag var i Polen som sagt, i Krakow. Kyrkorna var gamla och välbesökta.

Fåglar på torget. De ville väl ha "pretzel", kringlor.

Jag har hört det förut, men nu har jag hört det igen från en källa som knappast kan ha fel, oavsett vad det gäller egentligen. Det var säkerhetsgurun Gene Spafford som sa det, visserligen i förbifarten och i skämtsam ton, men ändå. Han uttryckte att COBOL är ett stabilt språk, specialiserat för sitt syfte och som faktiskt fungerar. Som COBOL-programmerare kan man dessutom tjäna grova pengar, hävdade han. Det är ju det jag alltid har tänkt! Jag med mina 7 rader COBOL i bagaget har tiden för mig. (Fisken, kom inte med dina dinosaurieskämt nu. Vissa språk åldras, men andra blir bara... anrika, helt enkelt. ;)

Jag kan inte tänka mig något mysigare än att stiga upp jättetidigt (när grannarna kommer hem!) och titta på OS med en kopp kaffe bredvid sig. Imorse åkte en jätteung kanadensiska puckelpist till publikens stora jubel. Hon hade kunnat åka hursomhelst, de hade jublat ändå, men nu åkte hon tydligen väldigt bra också. Obegriplig sport, men fint att se glädjen! :)

Låt mig presentera det godaste godiset!

 

Wasabiärtor!

 

Ja, det bränner lite, men bara i början. Ta det lugnt, lilla ärtan. ;)

 

Så här ser de ut på riktigt. :)

Igår sprang jag ärenden på stan. När man springer ärenden är det viktigt att rent fysiskt springa eller iaf gå fort. Då blir det motion på samma gång, liksom. Jag trodde att springandet skulle pigga upp lite efter fredagens klubbkväll som var supertrevlig, men jag blir ju trött ändå, hur trevligt det än är. Till skillnad från Fisken som alltid är piggheten personifierad och var ute och cachade idag (jag uppdaterar hans Twitter hela tiden så ser jag vad han gör ;) så var jag idag i rätt stort behov av att lata mig så jag har nu ägnat dagen åt att myspacea runt efter bra remixar, baka pizza, sova, tvätta och äta wasabiärtor. Mer än så behövs inte.

Jag drömde något konstigt häromnatten. Det var en vardag och jag hade klockradion (P1:s nyheter eller något liknande program) som väckning. Medan jag var nästan vaken drömde jag att ett av våra politiska partier hade avveckling av magnetremsekort som en av sina tre huvudpunkter på partiprogrammet. De andra två punkterna var tydligen helt uppåt väggarna konstiga (jag minns inte vad det var, men det är inte själva grejen, det väsentliga här är att det var något jag i drömmen inte höll med om, hur mitt verkliga jag skulle ha ställt sig till vad det nu var är en annan sak - i drömmen är man ju inte alltid sig själv). Mitt drömjag kände ändå att jag måste rösta på det här partiet, för magnetremsefrågan var så viktig att allt annat kvittade. Chip åt alla, liksom. Håhåjaja, så går det när man väcks av informationspolitikdebatter. ;)

Syftet är gott, det är tanken som räknas, ändamålen helgar medlen, allt sånt. Tjejen som berättar om sitt kapade Facebook-konto på TV-nyheterna tycker jag såklart synd om och en duktig säkerhetsexpert är med i inslaget och säger alla de rätta sakerna om hur man skyddar sig mot malware, väljer säkra lösenord och allt det där viktiga. Men! Nyhetsinslag om datasäkerhet blir ändå så som de alltid har blivit. "...ett virus..." berättar nyhetskommentatorn. "Trojan!", ropar jag. "Trojansk häst! Spionprogram! Ska det vara så svårt?!". ...fast nyhetsankaret hör ju inte mig och egentligen spelar det ingen roll alls om de kallar det virus eller något annat. Huvudsaken är problemen uppmärksammas. Bra gjort, SVT och alla deltagande!

Hemma. Haft lite att stå i. Ingen träning dock. Träningshallen var stängd p.g.a. för mycket snö. Då är det mycket snö, ska jag säga. Fantastiskt. Jag bara begrundar det, att det är så mycket snö att saker måste stänga. Även saker som inte har med tåg att göra, alltså. :)

Den vanligaste frågan jag får om mitt jobb av de som besökt mig där är märkligt nog "Hur kan du ha så många böcker?". Det är en intressant fråga på sätt och vis, även om den inte är den fråga jag helst skulle ställa om jag fick fråga mig vadsomhelst. Faktum kvarstår. Jag har en hel del böcker på mitt arbetsrum och visst är det så att några är mina privata, några använder jag i de praktiska delarna av jobbet (manualer etc), några kommer från när jag exjobbade, några är kursböcker i kurser jag läser och andra i kurser jag är labbassistent eller liknande i. Visst, men det är inte huvudkällan till böckernas ursprung. Det är nog bara en person som gissat hur det ligger till "De kom med rummet, eller hur?". Jo, de ingick i startpaketet. Jag fick överta en bokhylla med datasäkerhetsböcker, en liten väderkvarn i gips, en whiteboard och en rätt gammaldags datorväska som det inte ryms nånting alls i (men den är snygg!). Så är det. :)

När min bokhylla blev avdammad lite extra en gång fick alla böckerna flyttas ut. Då blev de liggande på ett bord ett tag, under städningen. Alla böcker syns inte på bilden, det ryms väldigt många i en enda liten bokhylla. :)

Jag hittade en ros bland mina bilder. Den växte i en ganska tråkig kontorsrabatt i någon avkrok av Göteborg där jag fotade den sensommaren 2009. Det var en ljusrosa, nästan vit ros, men jag visste allt att det fanns flera blommor inuti den. Den här till exempel.