Min kompletta samling
Plötsligt händer det
- Jag vaknade av att klockradion brölade ut en tråkig debatt och somnade om direkt. Hur jag ändå kom till första föreläsningen i tid är lite av ett under, men det gjorde jag. Jag skyller på ett sånt där hål i rumtiden som de brukar åka rymdskepp genom i Star Trek.
- Jag gav upp kaffe och började dricka te, för idag då, eller för en stund mitt på dagen, men ändå.
- Ett nytt spännande projekt landade hos mig. Exakt vad det är för något återstår att se, men om ni besöker någon stor IT-mässa om fem år så... ;) Oavsett om det blir något och vad det då blir så är nya, lite luddiga idéer alltid trevliga.
- Det verkade vara ett lyckligt kaos hos min datorförening när jag hälsade på. Tydligen hade vi någon gång i tiden härbärgerat lite servrar i en serverskrubb och sedan föll det hela i glömska. Nu har de hittats! Vi förbryllas, men inte lika mycket som ägarna till skrubben. ;)
Hurtbullar
Umgås
Rymdbas?
Skypebuggen och avsaknaden av mail
Så, vad jag undrar är: Om ni mailar mig bara för att tala om att ni har släppt ett nytt GUI, varför mailar ni mig inte när det verkligen är viktigt att uppgradera?
Nå, du som kör Skype för Windows och har en version som är äldre än 3.6, gå hit och tanka ner den nya.
Pågår nanosyntes?
Yrkessval: Trädgårdsmästare! På lunchen pratades det om binära tal vilket jag förstås tolkade som "binära träd", trädgalen som jag är. ...och eftersom jag jobbar med träd - inte riktiga, men ändå - måste jag ju vara trädgårdsmästare. Äntligen en titel som folk förstår! Aldrig mer "Eh, jag jobbar med datorer och siffror och...". :)
Nästan-svek: Jag tycker om mina vänner, men hörni... "Very low" är inget bra betyg när last.fm jämför hur vår musiksmak passar ihop. Skärpning nu, skippa jazzen och hip-hopen en vecka så blir det bättre. (Vaddå? Skulle jag ändra mig istället? Nu förstår jag inte riktigt. :)
Tvi-och-blä: Mitt lunchkaffe blev dissat, det som jag hade tillrett med så mycket kärlek... och tjära. Ok då, det blev lite beskt. :)
Mystiska: När jag passerar biologiska (biokemiska, kanske?) institutionen på väg hem ser jag en skylt med texten "Nanosyntes pågår". Inte för att jag riktigt förstår, men jag går alltid extra försiktigt för att inte störa.
Liten bloggpaus
Sekularpolynom!
Saken är nog den att just eftersom jag tänker att "Jag är vuxen, det är inte roligt, fnissa inte" så blir hela situationen komisk. Det är så det är. Nu vet ni. Jag har inte blivit 10 år yngre bara sådär. Efter att ha suttit och övat matte har jag nu även hittat ett botemedel mot mina skrattattacker. Sekularpolynom. Det är inte ett dugg roligt, eller hur? Det får ni säga hur ofta som helst. :)
Man tager vad man haver
Om ni ber om det så
För er som har undrat var alla mina smygiga mobilfoton tar vägen.. ;)
Att mäta miso
Medan datorn jobbar
Dagens spionanteckning: Det där med vintertid är svårt. Hur många som verkade vara en timma förskjutna idag? Det avslöjar jag inte. :)
Eulerdagen
Skyddsklass 3
Det fulaste man kan göra
I lättsam konversation finns det tre ämnen man bör undvika: religion, sjukdom och politik. Bland datornördar finns det ett fjärde förbjudet ämne, nämligen val av operativsystem. Detta inlägg är alltså en ren och skär provokation, men ni får inte ta det så allvarligt. Jag vill bara träda fram och berätta hur det är att vara relativt datorkunnig och använda Windows. Visst, jag beundrar er som väljer att enbart använda fri mjukvara precis som jag beundrar de av mina kompisar som är vegetarianer eller veganer. Ni gör era liv lite krångligare, men i ert tyckte lite bättre och det är fint på något sätt. De av mina vänner som inte äter kött har dock aldrig försökt att omvända mig utan låter mig göra som jag vill. När det gäller valet av operativsystem däremot undrar mina datorintresserade kompisar alltid varför? Varför i hela friden?
Jag kan börja med att berätta om min bakgrund. Det första OS jag kom i kontakt med var DOS. Det var som det var. Sen kom Win3.1 och det var fantastiskt. Fönster! Ikoner! Snyggt! Segt som sirap och otrådat, men det förstod man ju inget av då. Det var en annan tid. Sen kom Win95, men inte hem till mig. För mig blev nästa steg när Win98 kom. Det kraschade konstant, men bara för mig. Mina föräldrar hade sällan några problem, så det var nog jag som var en extra aggressiv användare. WinME var inte bättre det, men sen kom XP och det gillade jag. Snyggt och stabilt, tyckte jag. Sen ska det nämnas att jag hade ett tillfälligt tonårsuppror då jag körde Linux - och inte vilket Linux som helst utan Slackware, det mest svåranvända jag kunde hitta. När jag behövde ett nytt program letade jag upp det i något arkiv på nätet, tankade hem källkoden och byggde ihop programmet från scratch. Jag körde ofta betaversioner av saker och ting och fick problem med det mesta. Så behöver inte Linux vara, inte alls, men jag ville att det skulle vara lite svårt, det blev häftigare så. När jag började plugga fick jag möta Solaris och gillade det skarpt (inte för att jag märkte så stor skillnad mot mitt gamla Slackware, men den här gången - på pluggets maskiner - behövde jag ju inte administrera något och det var rätt skönt). Jag läste min e-post i konsolen och gjorde allt annat i Emacs, men hemma körde jag Windows och varje gång det kom på tal dök frågan upp. Varför?!
Med tiden utvecklade jag de mest kreativa ursäkter: "Eh, det här är min sekundära dator, jag kör egentligen mest på den andra (den dammiga datorn som inte är i drift) som har Slackware . Den här är bara för att jag ska kunna syntetisera elektroniska kretsar (vilket jag inte har gjort på 3-4 år nu) och... eh... spela datorspel (som Tetris, typ)". Det är dags att vara uppriktig nu tycker jag. Jag trivs med WindowsXP helt enkelt. Det passar mig och vill jag köra något annat så har jag konton på en mängd UNIX- och Linux-maskiner som jag kan nå mycket smidigt medelst X-server. Vill jag absolut köra något lokalt så sätter jag upp en virtuell maskin eller dammar av den där Slackware-maskinen. Säkerhet? Ja, visst det kan vara ett problem, men med sunt förnuft, brandvägg och patchar kommer man långt. Hårdvarubrandvägg kan jag rekommendera för er som är lite mer paranoida.
Vad tycker ni, ska vi inte försöka vara vänner över operativsystemsgränserna?
- Vad kör du för OS?
- WinXP.
- Varför då?
- För att jag trivs med det.
- Ok, själv kör jag ... för att ...
- Schysst!
Sliskanime!
Ikväll ska jag njuta av fredagskänslan genom att göra mig en kopp björnsbärste och sedan se lite sliskanime (min egen term för japanska, animerade, romantiska komedier). Nu kanske inte "Hanaukyo Maid Team" helt kan räknas dit, men den har lite av det som jag ser som typiskt för genren. För det första finns det en huvudperson som vantrivs i den situation han befinner sig i, i detta fall att ha ärvt ett gods med en stor stab av unga hembiträden. Fisken verkade tilltalad av detta, men tvivlade på om jag tyckte att det var en bra idé. Efter att ha sett lite av den här animen så ger jag klartecken, för det här är så komiskt berättat att jag fnissar konstant och blir på strålande humör. :) Nå, huvudpersonen ska alltså vantrivas i all sliskanime. Går han i skolan har han dåliga studieresultat, har han ett jobb så är det tråkigt o.s.v. Sedan kommer han att få ett antal beundrarinnor som han också tycker är till besvär. Grejen är att han på slutet tvingas välja mellan dem och det gäller då att välja den rätta. Det hela slutar med att han och den rätta promenerar under blommande körsbärsträd medan blommorna regnar ner över dem. Så ska all sliskanime sluta och så ska man sitta där och tänka "Åh, så fint! Vilket lyckligt slut! (Och så oväntat!)". Det spännande är att lista ut vem han egentligen kommer att välja, men jag kan ge er ett knep. Vill ni inte veta så ska nu sluta läsa nu. Såhär är det, den rätta presenteras alltid först. Håll ögonen öppna i första avsnittet, ibland är det inte så tydligt. Hon kanske bara passerar förbi eller dyker upp i förbifarten, men hon är den rätta för vår huvudperson. Alltid. :)
Så mina nördiga vänner, nu är det animedags! Min favorit i Hanakuyo? Det är väl självklart! Ikuyo såklart, nördtjejen som har ett labb i källaren "Because scientists look better in basements!"
Egna monster och andras
Rekursion för nybörjare
Rekursion för nybörjare! När man använder rekursion låter man ett program anropa sig själv. Tänk er att vi har programmet Godisräknaren. Den tar en godispåse som indata och ger antalet godisbitar som utdata. Den räknar godisar helt enkelt. :) Det luriga är ett en godispåse i detta fall kan innehålla nya påsar som i sin tur innehåller godisar eller ytterligare påsar. Hittas en godis så räknas den och adderas till resultatet, men hittas en ny påse så rekurserar vi! Vi skickar den nya påsen till räknaren och adderar slutresultatet från genomgången av den påsen till det antal godisar vi har hittat i den stora påsen. På så sätt går vi snabbt igenom alla påsarna utan att glömma någon. Vi behöver heller inte veta från början hur många påsar och godisar det rör sig om. Det där sköter rekursionen. Det blir väldigt lite kod och det går förhållandevis snabbt. (Dock får man en del myror i huvudet, men det går över.)
Tilldelningar
När jag ändå håller på och biktar mig kan vi en gång för alla reda ut det där med tilldelningar. När jag ska koda tillsammans med andra personer brukar de ändra mina tilldelningar så att de ser ut "som de ska", såhär: int i = 0; eller int i=0; Jag skriver såhär: int i =0; Detta gäller dock bara int:ar och bara vid nolltilldelningar. Det ser fint ut så, tycker jag. Vad sägs, ska jag träna bort det här eller ska jag bejaka det? Är det normalt? ;)