Kaprifol

Min första festival - om vi inte räknar endagsgrejer som Tinnitus och SAMA - blev till på köpet utomlands. Jag och Blaufish (som har fotat superfint här!) hade funderat på att åka till Tyskland på semestern och när en kompis till mig som brukar hänga på samma klubb som jag undrade om vi ville åka till Köln på Amphi Festival och möta henne med sällskap där, tyckte vi att det lät som en bra idé. Amphi är inte så känd i Sverige, men det är en av de största tyska synthfestivalerna och att döma av de band som skulle spela kändes det som ett bra val. Särskilt mycket såg jag fram emot att se VNV Nation live - ett band som märkligt nog spelade på Arvika-festivalen också i år, fick jag veta precis när vi skulle åka iväg på vår tysklandsresa. Nå, det är nog ändå skillnad på VNV i Köln och VNV här hemma. Den vänliga, mestadels tyska publiken gjorde sitt för att stämningen skulle vara bra. Överlag kändes Amphi väldigt trevligt och välordnat. Knappt någon var för full, ingen var otrevlig och det gick att köpa god mat på området. Vakterna var lite överallt, men var inte överdrivet vaktiga utan hade bara koll på läget helt enkelt.

Kvällen innan festivalen började begav vi oss till området för att hämta ut våra små armband, Bändchen, som skulle ge oss möjlighet att passera in och ut på området under helgen. Det var fiffigt, förstod vi dagen därpå då många besökare fick köa länge för detta. När vi ändå var på området passade vi på att titta lite på en talangjakt som pågick. Det vinnande bandet skulle få spela dagen därpå och för att rösta på sin favorit skänkte man pengar till en välgörenhetsorganisation. Det band som samlade in mest vann tävlingen. Lovvärt tyckte vi och skänkte några euro som röst på Novus UK, det enda band vi såg i sin helhet, men även det som (om jag minns rätt från min tidigare research på Myspace) var bäst. Tyvärr vann de inte, fick vi veta dagen därpå, men jag skulle tro att jag kommer få höra mer av dem i framtiden. Efter att ha intagit lite currywurst, en tysk specialitet, och provat den lokala ölen (vilket var lätt för vad vi än försökte beställa fick vi en Kölsch) valde vi att gå vidare till förfesten. Inte den officiella förstås, utan en annan som vi blivit rekommenderade. Platsen var en klubb mitt ute i ett industriområde vid floden. Det tog en smärre evighet att hitta dit, men det var däremot lätt för vännerna vi skulle träffa där att hitta oss. Jag kom i turkos (min nya T-shirt med ett litet buande spöke på), mest för att vara lättfunnen. Klubben imponerade mest genom läge och inredning - stället var som gjort för synth. Musiken var också bra och det fanns två dansgolv med duktiga DJ:s. Allt kändes genomtänkt och proffsigt. Roligt dock: efter en lugn låt som inte riktigt funkade räddades läget genom att de drog på "Call the Ships to Port". Vad annars? :)

Blaufish envisades med att käl sig helt i svart. Han ville inte sticka ut i sin gröna T-shirt som kvällen innan, fastän jag försäkrade att grönt klädde honom och att folk ändå hade haft mest fokus på mitt spöke. Hursomhelst, det var dags att kolla på konserter! Tyvärr var det mycket bra som krockade. I några fall valde vi att springa mellan spelningarna och se lite av varje, men då handlade det mer om att höra än att se. I andra fall placerade vi oss på bra platser framför en av scenerna och missade då något på den andra. Lite tråkigt kanske, men det verkade vara så man gör. Med 16 tusen personer, två scener + en extra med lite andra uppträdanden, mängder av band och bara två dagar fick det väl helt enkelt bli så för att allt skulle funka. Jag hoppas att någon fick nöjet att se de band vi missade (jag har inte hört talas om någon enda människa som var på plats under Solitary Experiments och Nachtmahr, två riktigt bra band som hade oturen att krocka med stora akter). Nå, mycket såg vi och första bandet ut var...

Miss Construction som såg ut som de sista kvarvarande från en illa åtgången zombiearmé. Trots att de spelade "frukostpasset" blev det fullt ös och jag var tvungen att dansa lite. De var ett av få band som spelade lite hårdare EBM åt aggrotechhållet och på så sätt ett av de band jag gillade bäst musikaliskt. Flera andra band som vanligtvis låter ungefär likadant verkade välja ett lite rockigare sound live.

Destroid eller Din | A | Tod. Svårt val när två EBM-akter av ungefär samma kaliber kör samtidigt. Vi valde de första som liknade ett gäng webbdesigners när de gick upp på scenen (där det fanns en Mac!), men som gjorde en bra, lite futurepopig spelning med mycket känsla och inlevelse. Efteråt tänkte vi se Faderhead som nog körde något i samma stil, men valde att få bra platser på andra scenen istället för där skulle något särskilt hända.

Ashbury Heights var värda att vänta på. Ett gulligt, svenskt band där sångerskan bar kimono och underhöll publiken med en anekdot medan en strulande dator fixades. Jag har nyligen börjat lyssna på deras musik och tycker att de är riktigt bra, lite som Alice in Videoland, men med ett mer klassiskt synthsound. Live var de dock något alldeles extra. Roliga både att se och höra!

Welle: Erdball kom sedan och vi behöll våra platser vilket väl var ett vågspel när en C64-dator kom flygande ut i publikhavet. Welle kan inte beskrivas så lätt. De låter som ett 80-talsdatorspel och de ser ut som en 50-talsfilm, men lite mer skruvat. Roliga live är de hursomhelst. En otroligt skojig upplevelse, som cirkus fast självklart bättre. (Jadå, de körde Monoton und Minimal, soundtracket till många små teknologers liv.)

Blutengel och Funker Vogt tittade vi som hastigast på medan vi åt mat och rörde oss på området. De första är dramatiska så det förslår och hade en publik av gothtjejer i krinolin medan de andra hade hoppande tvåmeterstyskar som sin publik -  sådana som gillar att höra den där låten om att kärlek är en produkt utan bästföredatum. Vi var trötta, men slog oss ner i ett hörn och lyssnade lite ändå. Inget hoppande dock.

The Crüxshadows hade jag piggnat till inför. Fattas bara annat! Jag är mycket förtjust i deras egensinniga gothsynth med fioler och allt. Sångaren med det ovanligt spretiga håret klättrade på ljusriggen, lyste på publiken och tog i från tårna. Allt avslutades med "Marilyn, my Bitterness", ett starkt avslut som ledde till allsång. (Ingen "Tears" dock, men lika bra det, för då hade väl publiken gråtit unisont.)

Project Pitchfork gjorde en mycket rockigare spelning än väntat och deras publik levde rövare (eller de var snälla, men de var snälla hoppande tvåmeterstyskar vilket är en fara för liv och lem ändå) så vi flydde iväg till And Ones konsert just när de introducerade "Timekiller" som "And Ones bästa!" till fansens glädje.

And One spelade samtidigt ute i solskenet och körde såklart sin uppskattade coverversion på just Timekiller. And One kändes det som om jag sett nyligen, fast det var mer än ett år sedan. Vi nöjde oss ändå med att se dem sittande i gräset istället för att vara ute i publikhavet. Man vet vad man får på en And One-konsert och inget var jätteöverraskande, men bra var de och de körde inte bara nytt material, utan även äldre lite lugnare låtar. Efter en bra spelning i det gröna valde vi att inte se slutet av Skinny Puppy, kultbandet om just skulle avsluta på innescenen. Likt många andra lät vi kvällen sluta här. (För att inte få skäll av Skinny-fans i bekantskapskretsen kan jag kanske låtsas att jag såg dem och att de körde Assimilate, för det gjorde de säkert. ;)

Det blev ingen efterfest dag ett och inte dag två eller. Det skulle ha blivit attans mycket efterfest, men jag var helt slut och det var jag inte ensam om. Så mycket bra som det fanns att se och höra var det svårt att hinna med basala saker som att äta och att vila. Söndagen skulle bli lugnare - inte så många bandkrockar utan mest synth på ena scenen och gothrock (inte min grej) på andra. Ändå glömde jag att äta lunch och kvällsmat utan fick "nödmatas" med kinamat i regnet under VNV Nations soundcheck. Detta ledde till att vi inte fick helt optimala platser på deras spelning, men ändå, magsikt var det, Magiskt. Återkommer till det.

Ext!ze spelade tidigt och hade gott och plats för sina dansande fans som Blaufish kallade för "technofansen", även om de själva kallar sig cybergother (det har jag läst på Internet :). Fansen var nästan roligare  än bandet och ännu mer utstyrda med löshår och neonkläder. Musikaliskt var det här klubbmusik, men kanske inte så spännande live trots att bandet hivade en dator i golvet utan synbar anledning. (Stackars dator, ju.) De två dansöserna gjorde dock sitt för att liva upp det hela och de verkade ha mycket roligt.

Mono Inc är inget synthpopband. Jag som trodde det hade nog blandat ihop dem med något annat band. De var däremot ett riktigt bra rockband, värda att lyssnas mer på.

Rabia Sorda lämnade aggrotechen hemma och lät lite mindre elektroniska än jag väntat mig. Mycket lera och gegga på scenen blev det och mycket fart. "Save me from my Curse" i en ny spännande version livade upp.

Mesh, detta söta synthpopband med sina deppiga låtar om vänners och älskades svek gjorde sin grej, men sänkte inte stämningen för det. Inget kladd på scenen och inga extravaganta kläder heller. De såg lika propra och vanliga ut som alltid. Man måste ju inte överdriva.

Combichrist! Jaa! Nej, inte Blaufish grej. Han åt något medan jag slog följe med en fransk, ny bekantskap in i publiken. Det började regna mitt under spelningen. Alla dansade, det var en fantastisk stämning, men det regnade, det gjorde det. Jag började krångla med något i väskan och en kvinna, misstänkt likt Catwoman, bredvid mig blängde surt åt mitt knuffande och skuffande, men sken upp när hon förstod vad jag gjorde. Det gjorde de andra i närheten också, för vad smart med regnställ i handväskan. All ära här går till Blaufish som packat "nödutrustning" trots mina protester. Bandet spelade "Without emotions" och andra klassiker. Enkelt, hårt och hoppfyllt. Utan känslor och upplevelser, bra som dåliga, är livet mest bara en massa tid.

Asp blev det sen. Det verkade som om alla människor flydde undan regnet och in på FLA:s konsert så vi valde i sista stund att skippa dem och se Asp istället. Det enda jag visste om detta band var att de förmodligen var bandet som gjort "Tiles" och att de har en karismatisk sångare som ser lite småläskig ut och kallar sig Mozart. Det sista stämde. "Mozart" övade skalor med publiken, skojade, underhöll och sjöng riktigt bra med sin operaröst. Det märktes att bandet hade lika roligt som publiken och att de var vana vid att spela. Storslaget och kul!

VNV Nation. Vad säger man? Allsång, mycket folk, mest material från Judgement-plattan, gult ljus över folkhavet. Let there always be never ending light. Jag lyssnar nästan dagligen på VNV och jag kopplar händelser i mitt liv till deras låtar, ändå är jag inte deras största fans och de har många, många sådana. Det kändes som om alla var där och alla sjöng med. Fantastiskt, helt enkelt.

Kvällen avlutades med Eisbrecher (Glassbägare? undrade en inte helt tysktalande man, inga namn nämnda ;) som vi såg lite av, men min energi var slut efter VNV Nation. Vi kollade som hastigast in dansgolvet inför efterfesten också. Några cybergother låg(!) ner på golvet och dansade på sitt säregna sätt, annars verkade många gå efter de sista konserterna - trötta, glada och lyckliga. Tack för en utmärkt festival!