Industrisemester - så som det var
Jag måste ju berätta om själva anledningen till att jag och Fisken åkte söderut under sommaren. Köpenhamn blev på något sätt huvudnumret, men det var från början inte meningen. Den egentliga anledningen var att jag ville uppleva en vettig konsert nu när man har tid, råd och resmöjligheter. Detta utan att behöva klafsa runt i lera eller åka till Tyskland (men det ska vi också göra, nån annan gång). Så, vi planerade vår semester så att vi skulle befinna oss i Malmö dagen då Industrisemester gick av stapeln. Den stora dagen stod vi på Malmö station och spanade efter konsertlokalen som skulle ligga bara några hundra meter från stationen. Jag tänkte mig ett skånskt Ullevi ungefär och undrade i mitt stilla sinne varför det inte var fullt med svartklädda personer på stationen. Eftersom det låg en turistbyrå mycket nära smet vi in där och frågade efter Institutet och fick en mycket förvånad min tillbaka. I efterhand har jag förstått att det inte är själva lokalen som heter så, utan att det snarare är namnet på ett teatersällskap som håller till där, men jag är inte riktigt på det klara med hur det är. Det var inte den unge mannen på turistbyrån heller. Efter att han fått adressen lyckades han peka oss till rätt ställe. (Tack för hjälpen, vi hade varit helt vilse annars. :) När vi kom dit möttes vi av en svart port. Ingen skylt, inga affischer, inget namn på stället. Ingenting. Det var den mest anonyma dörr jag någonsin hade sett. Var det här verkligen rätt plats? Det var kanske här jag borde ha stannat upp och insett att en endagsfestival med de största namnen inom tung s.k. industriell elektronisk musik, på gränsen till vitt brus, ändå är något ganska smalt. Det fyller inte en arena, eller ens en sal, men det kan fylla en liten mysig konsertlokal och låta publiken vara nära artisterna och verkligen få uppleva det hela och det är minst lika bra om inte bättre. Arrangörerna hade gjort ett utmärkt jobb i bästa gör-det-själv-anda. I taket hängde tyg på vilket det projicerades gamla fotografier. På en innergård utanför själva konsertlokalen fanns möjlighet till sojakorv, några lokala designers sålde sina kreationer och det vajade vimplar i vinden. I ett hörn hade ett vardagsrum i 30-40-talsstil arrangerats och ett flertal besökare hade klätt sig så att de passade in utmärkt just i det hörnet. På det stora hela fanns det många uppklädda människor på plats. Alltid roligt med folk som gör sig lite extra kalasfina. Fisken var lite orolig för att han skulle se för vardaglig ut, men han såg förstås strålande ut som alltid. :) (Just nu hör Fisken av sig och meddelar att han har skrivit ett blogginlägg om Industrisemester. Är vi synkade, eller vad?)
Hur var banden då, det är väl den stora frågan? Var det nåt bra, eller? Såklart! Down in June var mest lättlyssnade och definitivt ett band jag vill höra mer av. Det var bra att de fick spela först och värma upp publiken lite. Sedan var det dags för mer industriella tongångar... och jag menar det. Nyligen hade jag åhört en föreläsning om Boxholms bruk och Bocksholm bjöd på samma sak, fast utan ord. I bakgrunden rullade ett informativt bildspel och instrumenten som användes för att illustrera stålverk och sågverk var bland annat skiftnycklar och stora metallplattor. Även den berömda Boxholmsosten fick vara med på ett hörn. (Den avnjöts senare på kvällen som tillbehör till den vegetariska korven. :) Sedan blev det Cement. Jag tycker att han bjöd på något av det bästa under kvällen, men lika magiskt som på SAMA 2007 kunde det knappast bli, något sådant är inte lätt att upprepa. Det var i alla fall nära. Det sista uppträdandet vi såg var Deutsch Nepal som bjöd på en svårbeskrivbar upplevelse. Det är bäst att ni lyssnar här istället. Det tycker jag verkligen att ni ska göra för det är väldigt bra. Sista bandet, Coph Nia får vi se en annan gång. Vi var rejält trötta efter tiden i Köpenhamn och även om det hade varit kul att stanna hela natten så kändes det viktigare att eskortera min favoritperson hem till vandrarhemmet så att han fick sova ut. Då det var ett göteborgsband vi missade antar jag att chansen att se dem återkommer.
Sammanfattningsvis: Så här gulliga små tillställningar borde det finnas många, många fler av! Det var fint att få se den lite mer svårsmälta industisynthen (med ost och allt) få utrymme och uppmärksamhet. Mer sånt! Tack Malmö, för en mycket speciell dag.
Hur var banden då, det är väl den stora frågan? Var det nåt bra, eller? Såklart! Down in June var mest lättlyssnade och definitivt ett band jag vill höra mer av. Det var bra att de fick spela först och värma upp publiken lite. Sedan var det dags för mer industriella tongångar... och jag menar det. Nyligen hade jag åhört en föreläsning om Boxholms bruk och Bocksholm bjöd på samma sak, fast utan ord. I bakgrunden rullade ett informativt bildspel och instrumenten som användes för att illustrera stålverk och sågverk var bland annat skiftnycklar och stora metallplattor. Även den berömda Boxholmsosten fick vara med på ett hörn. (Den avnjöts senare på kvällen som tillbehör till den vegetariska korven. :) Sedan blev det Cement. Jag tycker att han bjöd på något av det bästa under kvällen, men lika magiskt som på SAMA 2007 kunde det knappast bli, något sådant är inte lätt att upprepa. Det var i alla fall nära. Det sista uppträdandet vi såg var Deutsch Nepal som bjöd på en svårbeskrivbar upplevelse. Det är bäst att ni lyssnar här istället. Det tycker jag verkligen att ni ska göra för det är väldigt bra. Sista bandet, Coph Nia får vi se en annan gång. Vi var rejält trötta efter tiden i Köpenhamn och även om det hade varit kul att stanna hela natten så kändes det viktigare att eskortera min favoritperson hem till vandrarhemmet så att han fick sova ut. Då det var ett göteborgsband vi missade antar jag att chansen att se dem återkommer.
Sammanfattningsvis: Så här gulliga små tillställningar borde det finnas många, många fler av! Det var fint att få se den lite mer svårsmälta industisynthen (med ost och allt) få utrymme och uppmärksamhet. Mer sånt! Tack Malmö, för en mycket speciell dag.
Kommentarer
Trackback