Kaprifol

Det finns några saker jag skulle vilja hylla just nu, främst i kulturväg. En del är nytt och annat är bara nytt för mig. Idag får det räcka med en hyllning och jag tänkte börja med författaren Daniel Ahlgren och hans serieböcker om gymnasietjejen Helena. För det första är alla detaljer i böckerna - hur folk ser ut, hur de pratar, vad de funderar på - väldigt typiska för tiden då de utspelar sig, den tid då jag var i sena tonåren. För det andra tycker jag att Ahlgren ska ha en eloge för att han lyckas väcka ett sånt intresse och en sån sympati hos läsaren (hos mig om inte annat) för vad som måste vara världens avigaste huvudperson. Hon är inte särskilt kul, hon vill inget speciellt och hon kommer sig aldrig för att ta tag i något. I "För fin för denna världen" hänger hon på ett fik med sina kompisar och fasar för att sluta gymnasiet, eftersom hon inte vet vad hon ska göra efteråt. I "The girl who never fick nån post" är gymnasiet slut och hon väntar på post eller ett telefonsamtal från bästa kompisen som har gett sig ut i världen, medan hon själv sitter hemma. Det finns även en kortare serieberättelse som handlar om själva skolavslutningen och förväntningarna som den medför.