Kaprifol

Det är något som är så oförklarligt roligt med gamla teknikprylar. För några dagar sedan kom V förbi mitt kontor med en ny telefon, eller rättare sagt: en gammal telefon. Den hade runt 15 år på nacken räknade vi ut. Eftersom hennes vanliga mobil hade råkat ut för en bisarr olycka som inkluderade en nallebjörn och ett glas mjölk hade hon fått rota fram någon av sina gamla mobiler ur gömmorna och medan en ganska ny vägrade att fungera som den skulle så hade det inte varit några problem med den här. Det var en sån där orange kluns från Ericsson, en sån som man bär i bältet på ett chict sätt, för hur skulle man annars kunna bära den? När jag provhöll den kunde jag riktigt föreställa mig hur strålningen slog ut alla mikrovågsugnarna i huset och hur IT-försvarsmänniskorna i närheten fick panik och började förbereda någon slags utryckning. Jag pekade på jätteantennen: "Man känner strålningen i armen!", tyckte jag, men det tyckte inte mobilens ägarinna. Däremot visade hon hur man skulle kunna klubba ner folk med adaptern som följde med. (Det kan man, den är helt livsfarlig.) Vad är det som gör gamla telefoner så roliga? Bara enradsdisplayen var ju rolig i sig. Hur skriver man SMS på en sån egentligen? Gör man det alls? Väldigt korta då, kanske, eller så får man scrolla mycket. (Sen skulle V iväg på ett möte i rummet bredvid och jag tyckte att jag hörde del skratt när hon gick in där. Det kan ju ha varit fel, men gamla mobiler är liksom roliga bara sådär. :)