Ampersand

Att jag verkligen vandrade i en veckas tid, utan vilodagar, i somras är inte alla lika lättövertygade om. Jag är uppenbarligen inte den hurtfriska typen, även om jag själv tycker att det kan jag nog vara ibland. De som sett bildbevis på vandrandet tror mig, men kan däremot inte förstå hur jag kan vilja göra det igen - speciellt inte med alla hemska broar som finns längs med Kungsleden. Jag tycker nämligen inte om vingliga saker som är högt upp, det är allmänt känt. ...men nu är det ändå så att jag skulle kunna tänka mig att göra om det, med broar och allt. Visst var det otäckt, men med Fiskens hjälp utarbetades en metod. Den gick ut på att jag skulle dels hitta på roliga namn på broarna så att de blev mindre farliga och dels att jag skulle sjunga medan jag gick över.

Tjäktja. Räkna stegen - beräkna höjden.

Nu låter det som om det var en lång och svår process att ta sig över, men det tog nog inte mer än en liten stund för att samla nerverna och komma på bra anledningar till att inte trilla ner i forsen, samt komma på något bra att sjunga, förstås. I vissa fall var det bara att gå över utan att det var nåt mer med det, men ibland var det lite vingligare eller högre eller bara värre, helt enkelt. Då sjöng jag. Skrålade kanske man ska säga, för kung och fosterland, av lungornas fulla kraft, allt sånt. Det här sjöng jag: "Vintern rasat ut i våra fjällar" (för att man kan ta i), "Idas sommarvisa" (för att den är det finaste som kan sjungas), "Shelter from the storm" (för att det är Dylan), "Girl laying down" (Anna Ternheim, bara för att jag lärt mig refrängen och gillar texten) och så sjöng jag, efter förmåga, så mycket jag kunde minnas av Amanda Palmers "Ampersand". Fisken kände inte till den, så jag fick förklara att det handlar om att vilja leva på mer än en sida av och-tecknet, dvs att kunna vara och göra både det ena och det andra utan att dömas för det. Det mesta är visserligen OK i den värld jag lever i, men toleransen är mindre för den som väljer fler, kontrasterande intressen på ett icke-stereotypt sätt. Så för att trotsa min kompis från synthklubben som lite skämtsamt sagt "Du verkar inte direkt vara fjällvandringstypen" tågade jag över en hemsk bro uppe i Abisko-trakten sjungandes "...and I don't want to live my life on one side of the ampersand".

Bilderna har Fisken tagit. Jag var lite för rädd.

Den som är nyfiken på låten Ampersand kan hitta musik och text på sångerskans hemsida här. För den som undrar så lever hon (i högönsklig välmåga). Det underliga namnet på skivan och webbplatsen - som antyder motsatsen - härstammar tydligen från ett konstprojekt. (På Songmeanings tycker många att låten handlar om att vara sin egen, att inte vara en del av ett par eller vara någons fru/flickvän etc. Songmeanings brukar ha rätt, men jag tolkar på mitt sätt & gör som jag vill.)

Kommentarer
Postat av: Roliga filmklipp

tja! tjusig blogg? bloggat länge?

tjänar du några pengar på din blogg?


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback