Kaprifol

Igår avslöjade jag för Fisken att jag tittar på Martha Stewarts program och gillar det. Fisken har koll på omvärlden och undrar "Hon som hamnade i finkan?". Ja, sant (en kortare tid för något ekonomibrott då, inte väpnat rån eller så, men ändå). Jag kommer ihåg att det var något av en skandal och högst oväntat, men att jag nog inte riktigt förstod det lustiga eftersom jag inte hade sett hennes TV-program, webbsida eller något i den stilen. Nu har jag det så nu förstår jag - människan är dygden personifierad där hon pysslar, lagar mat och småpratar inför studiopubliken. (Ni måste se för att förstå. Här!) Hursomhelst, hela fenomenet är beroendeframkallande.

Det här kan hända under en knapp halvtimma. Hon...
...talar i telefon med en kvinna som aldrig har varit i New York.
...har en kock på besök. Han är duktig och lagar hummerrätter. Han sölar också en hel del och Martha rynkar besvärat på ögonbrynen och svabbar sammanbitet upp. Hon verkar besväras av hans tatueringar och kommenterar dessa vilket gör även kocken besvärad. Sen fortsätter de att laga mat.
...steker potatisskivor som placeras i ett fint mönster i stekpannan. Hon oroar sig över att det inte ska bli symmetriskt.
...får besök av en lite nördig man som har en massa djur med sig. Han förklarar med hög röst hur dåligt de tål värme och hur man ser till att kaninen får det svalt (man lägger in en flaska fryst - halvtinat - vatten till den).
...ropar åt en skrikig papegoja "Var tyst, Coral Anne!".
...gör fina ljusstakar av bambu och ska på egen hand såga av en enorm bambustock. "Powertools är bra", tycker hon och går fram till en cirkelsåg av det slag som ingen människa har hemma.

Sådär fortsätter det! Dels är det dråpligt och dels vill jag på fullt allvar göra bambuljus och steka potatis tillsammans med en papegoja som heter Coral Anne. :)