Kaprifol

Jag gillar mina grannar, mina last.fm-grannar alltså, de personer som anses ha samma musiksmak som jag. Tro det eller ej, men det finns ett antal och genom att lyssna på vad de lyssnar på just nu får jag en massa bra tips och vidgar mina musikaliska vyer. Idag fick jag stifta bekantskap med det humoristiska coverbandet "Lounge Against the Machine" (ja, "lounge" som i hotell-lobby) som gör lättlyssnad storbandsjazz av dagens populärmusik. De kan konsten att ta vilken låt som helst och få dig att vilja dansa foxtrot till den. Det är hysteriskt roligt och inte så lite läskigt. Radioheads "Creep" i en ytterst svängig tappning blir väldigt creepy. Lunchfolket i Tilde, jag tror att det här kan bli nästa "Shau hi!". Får jag lov?

En av mina grannar hade fest igår, vilket är helt naturligt en lördagskväll. Att det då blir lite spring och skrän i trapphuset är fullt förståligt, likaså att det sjungs en del. Kareokefest verkar vara inne, det var nämligen fler sällskap i huset som hade en sådan igår. Det blev ett slags surroundljud inne i min lägenhet där jag och Fisken satt mitt i skottlinjen mellan Håkan Hellström och Arvingarna. Jag är inte den som är långsint, men sjunger man "Eeeee-looooo-iiiise är vi mer än bara vänner? Så visa vad du känner..." för mig så får man räkna med att jag spelar sånt som jag tycker om kvällen därpå. (Jotack, min bashögtalare funkar jättebra. Tackar som frågar. :)

Min granne i lägenheten under har ingen vidare musiksmak. Hen (== han/hon) sabbar mitt 90-talsnostalgiande. Sch! Jag försöker lyssna på "Me & My". Sedan håller jag på att pyssla om min hals så att den ska hålla sig relativt kry. Tänkte ge mig ut på synthklubb ikväll, men ska tänka på hälsan och inte låta det bli alltför långdraget. Det säger jag iofs varje gång och missar sen 20-i-två-bussen, men inte denna gång. Icke! :)

Mötet idag gick bra (de sista minuterna planerades en fest, jag tror att det kan bli en riktigt rolig tillställning, faktiskt :) och sedan blev det en massa fika så som det brukar bli på fredagar. Jag har fått en artikel om sårbarhetsmodellering och den ska jag inte bara läsa, utan jag ska riktigt gräva ner mig i den, leva med den, rita grafer, reflektera och allt sånt. Jag ska snart prata lika mycket om den som om smart cards, är tanken. Det ska bli spännande. :)

Jag vattnar blommor och lagar mat. Det är så en bra lördag ska vara. (När jag lagar mat har jag ett grönt förkläde på mig, kan jag avslöja.) Sen lyssnar jag på musik också, Cult of Sirius, ett relativt okänt synthpopband som har fått ge namn åt min dator, så bra är de. Något som kanske är mer roligt än bra är deras betaversion av låten "Soul of a new machine". Det börjar med att sångaren nämner vilken låt de ska spela och får frågan "Kan vi den?". Han svarar att det inte är så petigt med den saken. Sen drar de igång, först trevande, men de faller snart in ett trallande och ett slamrande med vad som finns till hands (grytlock?). "The soul of a new machine! Hej hopp fallerallan lej! *klang, slammer, klonk*" Sångerskan ylar som Mariah Carey på slutet och sen blir det en konstpaus. "Åh, så vackert" suckar sångaren och någon frågar lite tvekande "Eh, den är inte klar ännu, va?" Det är spelglädje det, och det är på nåt sätt väldigt mycket synth. :)

Sedan jag började med last.fm känns det som om jag spelar musik för någon annan, som om det sitter en liten jury av skivbolagsgubbar borta i hörnet och antecknar i papper och mumlar saker som "Hmm..." och "Intressant!". Jag har bestämt mig för att det inte ska få förändra min musiksmak. Jag lyssnar glatt vidare på det jag tycker om och delar på så sätt med mig om vad den unga generationen vill ha just nu: Leonard Cohen, Rollergirl, Sahara Hotnights och Hot Dogs (det sistnämnda är tysk ölstugemusik :). Jag har då ingen skam i kroppen. *s*

Det slog mig att det finns många häftiga nättjänster där ute som alla andra använder förutom jag. Vad ni kan förvänta er i framtiden är att jag börjar videoblogga, skaffar ett snyggt artistnamn och lägger upp min tolkning av "Var är tvålen?" på Myspace samt en grym musikvideo på Youtube, förstås. ;)

Nu är det sannerligen dags för det sista lilla tentaplugget. Sen får det gå som det går. Det är iaf kallt i tentasalen. :)

Jag tänkte berätta om hur det vara på SAMA igår, men egentligen skulle det räcka med att berätta om S.P.O.C.K. Det var många bra band som uppträdde, men allt bleknade i jämförelse med detta glada gäng som framförde sina Star Trek-influerade låtar och var något enormt underhållande. Sångaren sprutade vatten på publiken (ni som fått era mobiler förstörda nu kan ju ringa försäkringsbolaget och säga att ni råkade ut för en rymdgubbe med vattenpistol), framförde en liten dikt tillägnad Astro Girl i låten med samma namn och berättade om sin misslyckade karriär som trummis (vi syntare har inte rytmen i blodet, vi har den i CPU:n) och kraschade hela tidsschemat genom att köra flera extranummer bl.a. en fantastisk "Never trust a klingon" som ledde till allsång.

Sångaren i S.P.O.C.K. (vi är nästan hundra på att det var han iaf) stod vi bredvid, längst fram vid staketet på Eliassons spelning och han diggade ännu mer än vi gjorde. :) Eliasson, skåningen med analogelektroniken, framförde sina deppiga låtar med mycket inlevelse och känsla. "Tio minus" har jag fortfarande på hjärnan. Roliga var de kartongmodeller han byggt av de instrument som varit för otympliga för att ta med till konserten.

Ett annat fint inslag var Cement. En prydligt klädd man med håret bakåtkammat som på en gammaldags greve Dracula började med att, lågmält och omständligt som om det vore poesi, introducera det 20 minuter långa stycke musik han skulle framföra. Det skulle vara annorlunda och ganska långt, men han hoppades ändå att vi skulle stanna kvar tills det var slut så kanske vi kunde upptäcka att något förändrats i våra inre landskap. Sedan lade han ut en ljudmatta av elektroniskt brus och gick runt sitt mixerbord, drog i reglage, stoppade kassettband i bandspelare och pysslade om sitt musikkonstverk som om det varit ett levande väsen. Vi stod kvar tills det var slut, en smula förändrade av upplevelsen.

Glatt överaskad blev jag av Northborne som jag tidigare gjort misstaget att provlyssna på utan bas. Detta var åt trance-hållet och trance utan bas är som risgrynsgröt utan kanel. De hade en väldig energi när de skuttade runt och mixade och trixade med ett minspel som tydligt visade att vissa ljudeffekter var så bra att de nästan gjorde ont. Synd bara att de fick spela först av alla band innan folk kommit igång riktigt. De hade varit värda ett fullsmockat dansgolv.

Några fler vågade studsa omkring när Menticide morrade fram sin hårda musik. Ibland glimtade det till och lät som en blandning av And One och Suicide Commando och då var man så illa tvungen att gunga med.

Enda problemet under kvällen var egentligen att det var så mycket av det goda att vi blev rejält trötta med tiden. John Foxx klassiska synth avnjöt vi lite på distans medan vi fick oss lite vila och vätska. Sista framträdandet, Reaper, lät riktigt bra när jag provlyssnade, men tyvärr orkade vi inte stanna så sent. Hoppas att få den upplevelsen en annan gång.

Efter lite koffein var vi redo att lyssna på Client som jag sett fram emot. Tyvärr hade de lite problem med ljudet, men det löste sig och de var riktigt bra och sångerskan lyste upp scenen med sin självklara utstrålning. Ser dem gärna igen!

Det sista vi såg innan vi stapplade iväg till en spårvagn var Combichrist som spelade okristligt tidigt på morgonen (tro mig efter åtta timmars studsande är man bra mör) men ändå fick fart på publiken. Jag hade gärna hört lite mer traditionella versioner av deras låtar, men full fart var det, utan någon tvekan.

Sista men inte minst bör tilläggas att SAMA faktiskt är en gala där det delas ut priser. Årets nykomling blev Cryo (som jag såg live för en vecka sen). Han plockade fram ett papper som av allt att döma innehöll ett mycket långt tacktal, men talet visade sig vara en kort hyllning till honom själv och hans "underbara talang". På pappret fanns bara ordet "Tack!" med stora bokstäver. :) ...och tack vill jag bara säga till arrangörerna. Riktigt kul var det!

Dagens finaste låttext för er som behöver lite uppmuntran.

Jag tycker om söndagskvällar då det finns tid att pyssla. Svara på mail, läsa kursböcker, städa i lyan och lata sig lite. För tillfället kollar jag med ett halvt öga på "Stilakuten" och kan inte riktigt bestämma mig för om det är bra eller bara läskigt. Konceptet går ut på att ett medelålders brittiskt par som är allmänt trötta och tråkiga stajlas om lite och hittar kärleken igen. Det är onekligen en smula beroendeframkallande med före-efter-program. :)

Dagens musiktips kommer från mailkompisen H som jag har fått att bli smygsyntare. ;) Han rekommenderade två för mig helt okända band: Solitary Experiments och Namnambulu. Tydligen har de gjort remixar av en massa sånt som spelas flitigt på min favvo-webbradio (här pratar vi Ayria, Tactical Sekt och Ligths of Euphoria). Tack för tipsen!