Kaprifol

Svårt att tro idag kanske, men den här bloggen var tänkt att åtminstone delvis vara en smartcard-blogg. Idag får den vara det igen. Det är så mycket tissel och tassel om nya JavaCard 3.0 att jag faktiskt måste nämna det. Helt ny är teknologin inte, den har något år på nacken eller så. Samtidigt har de nya korten inte hunnit sprida sig nämnvärt ännu, vad jag förstår. Jag känner ingen som faktiskt har kodat något för 3.0, men flera som skulle vilja. Jag också, såklart, även om jag inte har någon direkt anledning just nu. Å andra sidan, vad ska man säga om ett smartcard som kan köra servlets? Jag är tveksam till att ha en liten webbserver i mina smarta kort, men det kanske bara är jag. Här finns länkar och matnyttig info och här finns en trevlig artikel som visar hur det nya ser ut. Det ser fint och lätthanterligt ut så det är väl bara att vänta och se vad framtiden för JavaCard 3.0 blir.

Lystmätet, det får jag på fotosidan Flickr. Jag menar bara, en hel bildsamling med bara QR-koder, här! Vad skulle kunna vara bättre? Kanske ännu fler QR-koder! Jo, jag vet, det finns förstås en massa annat fint på Flickr, men ändå. :)

Sånt här tycker jag om: Semapedia. Det funkar såhär: Hitta någon fin plats eller sevärdhet. Leta upp dess Wikipedia-sida eller gör en egen. Gå in på Semapedia och gör en QR-kod av Wikipedia-länken. Gå till den fina platsen och sätt upp QR-koden där. Vips så finns det en länk mellan den verkliga världen och den virtuella. Sen kan man ju fråga sig om kungliga slottet, lyxhotellet och liknande ställen vill bli taggade, men det får de ta. :)

Idag är det lösenordsbytardagen. Ett gott initiativ att följa för de som faktiskt har förmågan att minnas ett lösenord... Förövrigt läste jag nånstans att de tre typerna autentiseringsmetoder som finns kan beskrivas såhär:

• Något du glömmer (lösenord!)
• Något du tappar bort (bankdosan eller smartkortet t.ex)
• Något du upphör att vara (en person med ett visst mönster på ögats iris etc)

Fisken tipsade mig om något gulligt på Youtube, en film om Brio Networkers öden och äventyr. De är små leksaksgubbar föreställande e-postklienter, datorvirus och sånt. ("-Öppna inte e-postbilagan!" "-Det gör nog inget om jag bara kikar lite..." :) En av mina favoriter när det gäller nördiga kortfilmer är annars "Warriors of the net" där TCP/IP-paket flyger runt som små rymdfarkoster. Första delen finns att beskåda här. :)

Det är bara att erkänna. Det är jag som googlar efter Google. Både Elisabeth och andra har undrat hur det kan komma sig att svenskarna (och resten av världen också, vad det verkar) googlar på självklara saker som Facebook och Youtube när det borde vara rätt lätt att lista ut adressen till dessa sidor, ja, att känna till dem räknas nog till allmänbildningen. Jag håller med på sätt och vis: den som googlar efter sökordet Google låter inte som nåt snille, men det finns en förklaring här. Det går nämligen lite snabbare att skriva in ett sökord i webbläsarens adressfält och låta Google hitta dit (i mitt Firefox sker det automatiskt - finns det en solklar träff så tas jag dit direkt) än att skriva in hela adressen. Det skiljer bara några tecken, men lite, lite snabbare går det faktiskt. I Googles egen webbläsare Chrome är det faktiskt själva meningen att man ska göra så (säger Fisken): skriva sökord istället för adresser. Chrome googlar åt dig och tar dig dit du (förmodligen) ska. :) (Fast, ärligt talat: att googla efter just Google genom att använda adressfältet är väl inte jättefiffigt. Med andra sökord är det en annan sak. ;)

Världen behöver fler QR-koder! Hjälp till genom att göra din alldeles egna QR-kod här. Skriv ut den och sätt upp den i ditt hem. :) Ha en skön fredagskväll, gott folk!

Jag är såklart väldigt hedrad över att ha fått testa och glad över att en snäll kompis gav mig sin sista inbjudan istället för att tjäna storkovan på Ebay (fast kanske är hajpen över nu, det har ju gått några veckor). Att betatesta saker är alltid roligt, om inte annat för att kunna säga till de som är helt uppåt för att de använder det senaste att "Pfft... Det där körde jag ifjol, men jag har gått vidare nu". Som det förklaras i den träffsäkra serien "Stockholmsnatt" är det som gäller inte att vara först med att börja med "det senaste", utan att vara först med att sluta med det.

Google Wave har jag alltså fått testa och som alltid när det gäller nya Google-tjänster ser det snyggt och rent ut, väldigt webb 2.0 på ett tilltalande sätt. Det är förstås en beta-version, men av det som går att se och använda är allting  tekniskt oklanderligt gjort, såklart. Hur allt funkar kan ni se här. Att det är fantastiskt, verkar folk vara eniga om. Vad det egentligen är, är väl en fråga i sig. Jag ser det som en tjänst där all social interaktion samlas på samma ställe så att gränserna mellan chatt, wiki, blogg, mail och allmänt kvittrande suddas ut. Istället samlas kommunikation i trådar som kallas "waves" till vilka folk kan bjudas in. Praktiskt naturligtvis, särskilt som allt sparas så att det går att gå tillbaka och se vad som hänt tidigare. Om mina vänner diskuterar något och kommer på senare att jag också bör vara med är det bara att bjuda in mig så kan jag spola tillbaka och se vad som har hänt. Men vad händer om någon sagt något ofördelaktigt om någon i tråden utan att veta att den personen skulle bli inbjuden i ett senare skede?

Det här har jag sett hända i ett konferenssystem från tidigt 90-tal (jag minns inte vilka som var inblandade, men det är nog preskriberat nu i vilket fall som helst):
X: Vad jobbigt att göra A.
Y: Jo, jag vet, men vi låter Z göra allt jobbet. *bjuder in Z*
X: Hej, Z, vi tänkte att du skulle göra A.
Z: Jotack, jag vet.
Stämningen blev inte dålig efteråt, men jag antar att både X och Y tänker sig för i framtiden. ;)

Vill man ha kvar allting? Är det inte väldigt pinsamt att läsa gamla chattkonversationer, det sägs ju så mycket dumt?

Att folk beter sig som galna gnuer och gör vadsomhelst för att få testa Wave är begripligt på sitt sätt, det ligger i tiden. Att de riktiga "gnuerna", öppen källkods-folket är överlyckliga hade jag först svårare att förstå. Jo, projektet är open source vilket förstås är hedervärt. Sådan uppmuntrar jag till fullo. Däremot brukar de mest engagerade av de som vill att kod ska vara fri även (men inte alltid) vara djupt engagerade i informationspolitik och privacyfrågor. Att dessa människor är helt förtjusta (alla är det inte) i tjänster där en s.k. pålitlig tredjepart samlar allt hos sig och loggar allt som sägs är både roligt och mänskligt, men om Microsoft Live är av ondo varför är allt från Google av godo? För att det är snyggt och fungerar? Jag använder själv en mängd av deras tjänster och är mycket nöjd med det, men jag är å andra sidan inte den som funderar nämnvärt över om någon loggar mig.

Om någon entusiast vill "wavea" med mig så vore det roligt och kanske skulle det övertyga mig mer om nyttan och meningen med det hela. Om någon vill berätta för mig vad det är med de galna gnuerna och deras förkärlek för nya applikationer som sparar deras liv på fil så är det också välkommet. Det är uppskattat att ni rättar mig om jag har fel i något. Tystnad tar jag som ett rungande "Vad rätt du har, Kaprifol!" ;)

Jag skulle blogga om typ diagramtyper och då tänkte jag speciellt på en sort: den semistrukturella flödeskartan. Den känner nog ingen till, men det beror på att det bara finns en enda här i världen (två med den här under) och fler lär det nog inte bli. Den är en kombination av följande: flödesschema, mind map och lite allmän uppmärkning av saker och ting. Dessutom har den goto, denna ökända programmeringskonstruktion. Justja, den är lite logikträd också, bara lite. Den ärver det från sin farmors sida, eller så. ;)

 

Den karta jag gjorde började som ett flödesschema som skulle beskriva en prototyp som skulle konstrueras. Jag kom på att det kunde göras på flera olika sätt och började grena ut den som ett träd där det mest troliga valet av implementation fick en egen färg. I ett flödesschema beskriver varje nod (kolla på den där Wikipedia-sidan ovan, där är det tydligare) ett villkor som kan vara sant eller falskt, men i trädet som växte fram fanns det noder som beskrev den omkringvarande miljön, verktyg som behövdes och sådant. Miljön fick parenteser runt sig och verktygen röda bubblor, speciellt om de skulle paras ihop med något annat. (Ibland blev det tvärtom också.) Sådant som behövde förklaras närmare fick siffror med förklaringar vid sidan om. Extra viktiga saker fick omges av moln. Goto:na skulle nog mest förenkla det hela, men precis som i kod blev det mer tvärtom. (De blå strecken är nån slags markörer för... det är valfritt. :)

Dear JavaCard programmers out there,
Many of you have visited my blog during the years looking for information about the JCOP21 smart card and the GPShell command line tool for JavaCard Applet transfer. I guess I've disappointed you since I don't write much about smart cards anymore, and when I did, it was in Swedish. So, now I've found a blog that you can visit instead. It's called 0x9000, which is hilarious if you're a smart card programmer. (It means no error, used by the card in those rare occasions when no error occur. ;) If you have any questions about GPShell scripts, JCOP cards (hint: if you have the possibility, use them together with the IBM JCOP Tools, a very useful Eclipse plug-in) and frameworks, feel free to ask. Otherwise, here are some general advice and opinions from me: If you've got a newer card such as JCOP21 - use the GlobalPlatform framework, not the older OpenPlatform. Also make sure that you use the version of GlobalPlatform that your card supports. (Don't even think about using OCF unless you use a very old card.) ...and yes, Java is platform independent and so on, but nothing will work if you try to run applets built using the wrong version of JavaCard. It's a bit tricky with the compatibility of all the different tools and frameworks, but I promise it will be fun when you get it up and running. Happy coding! :)
/Kaprifol - who has written a few JavaCard applets but has much more to learn. :)

Jag är väl ingen smartkortsprogrammerare direkt, men många där ute verkar tro det eftersom jag exjobbade med smarta kort en gång i tiden. Det är inlägget är till dem.

Elisabeth brukar blogga om de fina loggorna som Google använder för att fira speciella händelser. Jag vill förstås inte snylta på hennes bloggidé, men dagens logga är så speciell att den förtjänar ett litet inlägg av mig också. En kollega mailade just och tyckte att jag borde googla nåt, eller åtminstone gå in på Google och kolla in loggan. Jag jobbar ju nämligen med såna där. Nu är väl inte UPC och EAN-13 mina favvosar, men ändå. Idag firar vi uppfinnandet av streckkoden! Hurra, hurra, hurra! :)

Innan klockan 7 brukar det vara svårt att få upp mig, men idag gick det bra. Jag var uppe i ottan (nåja) för att fixa lite webbgrejer, bland annat registrera ett domännamn. Inte till mig själv, det här är grejer jag lovat att göra bara. Domäner är upptagna tills de är lediga, kort och gott, om någon har ägt dem förut. Den jag skulle knipa åt mig skulle bli ledig i natt, därav det tidiga uppvaknandet. Nu visar det sig dock att den kommer att sitta i karantän ett tag innan den blir ledig på riktigt. Attans, jag som var redo med e-kort och hela klabbet... samt en webbsida som skulle upp på webbhotellet som skulle registreras samtidigt (som ett slags paket). Så, jag har ju bekanta lite varstans. Kan det vara så att någon på Sveriges toppdomän .SE känner till min dåliga dygnsrytm och har bestämt sig för att göra något åt saken genom att få mig att sitta och invänta domäner på morgnarna? ;)