Innan genombrottet
Jag beundrar duktiga entreprenörer som har en massa idéer och gör något av dem. De som åtminstone försöker tycker jag också om. Det satt några sköna snubbar på bussen idag som jag blev inspirerad av. Jag kände att jag verkligen ville blogga om företagande, ett ämne som jag inte känner till, men det är inte det viktiga just här. Det handlar om känslan.
En gammal historia: För kanske tio år sedan eller så skulle jag och en barndomsvän starta IT-bolag. Vi var så illa tvungna - vi hade fått ett uppdrag. Min kompis pratade i telefon med den eventuella kunden och upprepade vad personen sa "Jaha, vår webbsida vill du se, jo, jaaa...". Han viftade nog lite åt mig och jag kodade så HTML-taggarna yrde. Vi hade inte någon webbsida. Inte än. Efter lite mer uppehållande av "kunden" hann någon slags sida bli färdig och kunde visas upp. Vi ville vara "Det genuina IT-företaget", det var vår idé. Lite stabilare och redigare än vad som annars var fallet. På eftermiddagen firade vi stort med fika. Vi åkte nog t.o.m. in till grannstaden för att lyxa till det lite. På kvällen sörjde vi - det blev inget uppdrag. Bubblans uppgång och fall liksom, allt på 24 timmar. Det var roligt och lärorikt, hursomhelst. Det är ju lite av huvudsaken. Jag hittade vår gamla hemsida på fil nyligen. Sidan var beige och såg ut som en bastu ungefär. Väldigt genuin faktiskt, där hade vi lyckats.
Sedan hade jag nöjet att hitta Vykorten också. Jag och en nätkompis, detta ännu längre tillbaka i historien, skulle starta en nättjänst för e-vykort. Det fanns ingen bra och gör det fortfarande inte. Kanske vore det värt omaket att starta en? Nå, vårt koncept var enkelt: vi skulle göra snygga vykort och de skulle finnas på nätet. Jag ritade avokados och rymdgubbar med toningseffekter bakom. Jag hade inte lärt mig att byta pensel i ritprogrammet så allt var luddigt och mjukt. Min kompis var religiös och gjorde Star Trek-aktig 3D-grafik kombinerad med bibelcitat. Någon tredje person ritade smileys med glada budskap. Jag försökte visa mina delar av det här som imponerande arbetsprov nån gång har jag för mig. Kanske för att få bli gästskribent på någon liten webbplats (lite som gästbloggare nuförtiden). Jag tror att jag fick bli det trots att den här personen jag försökte impa på var föga imponerad. "Du är OK, men korten... Jag är ledsen." Något sånt. Nu i efterhand förstår jag hur roliga korten egentligen är. Vissa är riktigt fina, men kombinationen avokado, andlighet och sci-fi är lite egen, minst sagt. Nu stod jag visserligen bara för det första, men ändå. Mer skojigt än snyggt var det väl, jo. (Jag ska blogga dem, jag bara måste blogga dem, men det går inte just nu. Jag är i transit.)
Så, IT-miljonärer blev vi aldrig, jag och mina vänner. Inte miljonärer på något annat sätt heller, men det kanske löser sig med tiden. Hur var det nu med snubbarna på bussen jag sitter på? De var nog runt 25, i matchande pastellskjortor. Den ene hade en liten vit blogglaptop som kunde klämmas ner i en skinnportfölj och den andre pratade frenetiskt i en mycket modern mobiltelefon. "Tjeena... Du, jag kan inte snacka nu, jag är i transit... jorå, här händer det saker...". Min telefon ringde också och på pin kiv ropade jag "Hej mamma, jag är på bussen!" så att den i andra änden av snubbens telefon skulle höra vad "in transit" verkligen var. Busschaffisen började samtidigt att prata i högtalarna och presentera sig på bred göteborgska. Killen med telefonen försökte överrösta så gott det gick. Sen pratade han och hans kompis hit och dit om marketing, the presentation, clients och så vidare, svenska och engelska blandat. De verkade ha någon sorts företag, oklart inom vilken bransch, men höjdare skulle de bli, det var uppenbart. De klev av i en småstad, självsäkra och glada. Jag blev alldeles uppåt - att åka skumpig buss med studenter och godisätande modebloggerskor, men bete sig som om det vore X2000, det gillar jag. Världen blir som man gör den. Låtsas man vara en stjärna blir det lättare att faktiskt bli en, tror jag. Jag önskar dem all lycka och välgång. Om inte annat har de kul minnen att se tillbaka på om tio år. :)
En gammal historia: För kanske tio år sedan eller så skulle jag och en barndomsvän starta IT-bolag. Vi var så illa tvungna - vi hade fått ett uppdrag. Min kompis pratade i telefon med den eventuella kunden och upprepade vad personen sa "Jaha, vår webbsida vill du se, jo, jaaa...". Han viftade nog lite åt mig och jag kodade så HTML-taggarna yrde. Vi hade inte någon webbsida. Inte än. Efter lite mer uppehållande av "kunden" hann någon slags sida bli färdig och kunde visas upp. Vi ville vara "Det genuina IT-företaget", det var vår idé. Lite stabilare och redigare än vad som annars var fallet. På eftermiddagen firade vi stort med fika. Vi åkte nog t.o.m. in till grannstaden för att lyxa till det lite. På kvällen sörjde vi - det blev inget uppdrag. Bubblans uppgång och fall liksom, allt på 24 timmar. Det var roligt och lärorikt, hursomhelst. Det är ju lite av huvudsaken. Jag hittade vår gamla hemsida på fil nyligen. Sidan var beige och såg ut som en bastu ungefär. Väldigt genuin faktiskt, där hade vi lyckats.
Sedan hade jag nöjet att hitta Vykorten också. Jag och en nätkompis, detta ännu längre tillbaka i historien, skulle starta en nättjänst för e-vykort. Det fanns ingen bra och gör det fortfarande inte. Kanske vore det värt omaket att starta en? Nå, vårt koncept var enkelt: vi skulle göra snygga vykort och de skulle finnas på nätet. Jag ritade avokados och rymdgubbar med toningseffekter bakom. Jag hade inte lärt mig att byta pensel i ritprogrammet så allt var luddigt och mjukt. Min kompis var religiös och gjorde Star Trek-aktig 3D-grafik kombinerad med bibelcitat. Någon tredje person ritade smileys med glada budskap. Jag försökte visa mina delar av det här som imponerande arbetsprov nån gång har jag för mig. Kanske för att få bli gästskribent på någon liten webbplats (lite som gästbloggare nuförtiden). Jag tror att jag fick bli det trots att den här personen jag försökte impa på var föga imponerad. "Du är OK, men korten... Jag är ledsen." Något sånt. Nu i efterhand förstår jag hur roliga korten egentligen är. Vissa är riktigt fina, men kombinationen avokado, andlighet och sci-fi är lite egen, minst sagt. Nu stod jag visserligen bara för det första, men ändå. Mer skojigt än snyggt var det väl, jo. (Jag ska blogga dem, jag bara måste blogga dem, men det går inte just nu. Jag är i transit.)
Så, IT-miljonärer blev vi aldrig, jag och mina vänner. Inte miljonärer på något annat sätt heller, men det kanske löser sig med tiden. Hur var det nu med snubbarna på bussen jag sitter på? De var nog runt 25, i matchande pastellskjortor. Den ene hade en liten vit blogglaptop som kunde klämmas ner i en skinnportfölj och den andre pratade frenetiskt i en mycket modern mobiltelefon. "Tjeena... Du, jag kan inte snacka nu, jag är i transit... jorå, här händer det saker...". Min telefon ringde också och på pin kiv ropade jag "Hej mamma, jag är på bussen!" så att den i andra änden av snubbens telefon skulle höra vad "in transit" verkligen var. Busschaffisen började samtidigt att prata i högtalarna och presentera sig på bred göteborgska. Killen med telefonen försökte överrösta så gott det gick. Sen pratade han och hans kompis hit och dit om marketing, the presentation, clients och så vidare, svenska och engelska blandat. De verkade ha någon sorts företag, oklart inom vilken bransch, men höjdare skulle de bli, det var uppenbart. De klev av i en småstad, självsäkra och glada. Jag blev alldeles uppåt - att åka skumpig buss med studenter och godisätande modebloggerskor, men bete sig som om det vore X2000, det gillar jag. Världen blir som man gör den. Låtsas man vara en stjärna blir det lättare att faktiskt bli en, tror jag. Jag önskar dem all lycka och välgång. Om inte annat har de kul minnen att se tillbaka på om tio år. :)
Kommentarer
Postat av: Elisabeth
Man hallå, åka till grannstaden för att fira, var det verkligen nödvändigt? ;-) Det finns ju ett sååå stort utbud i den första staden. ;-D
Trackback