Tinitus 2009 - dag 1
Dags att sammanfatta helgen! Det lär jag behöva hela veckan till. :) Jag börjar med festivalen som var huvudorsaken till Stockholmsresan (för mig iaf), men långt ifrån det enda vi gjorde. Förmodligen hade vi varit piggare på nätterna om vi inte traskat runt hela stan under dagarna... och tvärtom, men då hade vi ju missat hälften av det roliga så varför välja? Massor av geocaching och sightseeing under dagarna blev det och ett väldigt hålligång på Tinitus 2009 under två vårkvällar i Stockholm. Fredagen var klart bäst, den kvalar lugnt in på topp-tio-listan över mina favoritfredagar under de senaste 26 åren. Här ska ni få höra!
När vi dök upp vid Münchenbryggeriet, denna ståtliga byggnad, ställde vi oss och väntade vid bakdörren eftersom där redan stod ett litet sällskap till skillnad från vid huvudingången där det inte fanns en själ förutom några skateboardåkare. Vi kom i samspråk med de andra köande och alla insåg ganska snabbt att de inte riktigt visste om de stod på rätt plats, men de framför hade ju stått där så... Till slut ställdes de två tjejerna längst fram till svars: vet ni att vi är på rätt plats? Nej, de visste inte, men de hävdade att platsen i vilket fall som helst var utmärkt eftersom de hade fått syn på en hel del band under sitt tidiga köande och det kunde ingen argumentera emot. Efter att ha sagt detta börjar tjejerna fixa lite med sina mobiltelefoner eller något och just då går ett gäng VIP-gäster förbi kön och in. "Var det inte...? Visst var det han i Covenant?" börjar alla tissla och tassla, för visst var det herr Cement själv som gick förbi, precis de femton sekunder de kändisspanande tjejerna tittade ner. De var inte helt nöjda med det efteråt. ;)
Efter ett tag släpps vi allihopa in och festen kan börja. Noisuf-X står och soundcheckar och gör märkliga ljud med diverse avancerad elektronisk utrustning. Det bådar gott och snart drar de igång. De hade varit värda ett fullt dansgolv för det här är dansmusik. (Jag definierar dansmusik som "musik jag vill dansa till", inte nödvändigtvis "musik man kan dansa till", men det här är båda delarna.) Den enda artikel om festivalen jag hittat hittills tog upp de mörka, dystra och skrämmande aspekterna av industriell elektronisk musik, men det känns som en av många sidor. För att bli uthärdligt tycker jag nog att det bör finnas ett litet mått av (sjuk) humor i texter och rytmer. Sådant fanns det mycket av under kvällen, inte minst här med väl valda samplingar och effekter.
Sedan spelade ett nytt band, Trakktor, som jag inte kollade så mycket på, tyvärr - behövde ladda upp med vätska. Sång och allt annat än bas drunknade lite i ljudet av den enorma basanläggningen, men det verkade lovande. Alltid kul med lite föryngring inom genren.
Så var det dags för Combichrist, det mest populära bandet av allt att döma. Jag är inget av deras största fan utan tycker att sångarens åtskilliga sidoprojekt är bättre, men det går inte att bortse från att de är väldigt ösiga live. Full rulle, många hits och mer flygande hår än under Melodifestivalen. :)
...och det är en rejäl publik, dessutom.
Sen väntade vi... och väntade. Fler och fler ljudtekniker samlades på scenen, mixtrade och fixade, sprang med sladdar och såg oroliga ut. En av arrangörerna klev upp och sa "Jag har inga dåliga nyheter, ta det lugnt". Han meddelade att saker dragit ut lite på tiden och att de två sista banden skulle få byta plats med varandra. "And One spelar först för Suicide Commando behöver lite mer tid till själsliga förberedelser". Viss munterhet spred sig för det var nog rätt uppenbart att det inte var det själsliga utan det ljudtekniska som behövde tid. Sen är And One en favorit hos många så om de hade fått spela sist som det var sagt hade de inte fått särskilt mycket tid p.g.a. förseningarna som de var oskyldiga till. Men, när det gäller att hitta sitt själsliga lugn och komma i form för att spela antar jag att And One är bäst på det. Då många andra band såg lite nervösa ut verkade just And One inte känna minsta rampfeber. Ryktet om att de alltid är kraftigt berusade på spelningar var dock osant denna gång. (Eller så märkte vi bara inget. :)
De klampade upp i jeans och kavaj, rev av en smått hysterisk cover på "Rebel yell" som soundcheck allt medan ljudet justerades och mikrofoner byttes ut i realtid. Coolt! Sedan drog det igång på allvar och bra var det, attans bra. När introt till klassikern "Panzermensch" hördes föll killen framför mig ner på knä och kramade om en stolpe i pur lycka. Det är en sån där låt som spelats på alla fester de senaste fem åren, men de lyckades damma av den och få den att låta ny. I övrigt var det mycket spex och allsång - de kunde verkligen roa publiken. Så var det plötsligt slut. Stilla konstaterande bandmedlemmarna emellan medan de bildar en liten klunga och börjar gå av scenen: "And now it is over. We can go home now!" De stannar och vänder sig mot publikhavet, sångaren flinar lurigt "You wanna join us?". Allmänt jubel utbryter.
Så är det då dags för sista akten, belgiske Johan van Roy som gjort våldsam industrisynth under smått skrämmande namnet Sucicide Commando de senaste 20 åren. Det här mina damer och herrar, hade jag väntat på sedan ifjol. Tyvärr blev det lite kort - ljudproblemen tog över en timma att åtgärda. Jag hoppades på lite mindre av det mer publikfriande/chokerande materialet och mer från "Axis of Evil"-plattan (där jag döpte min exjobbsprototyp efter låten "Evildoer"). Det blev lite blandat, något för alla, bland annat en fantastisk "Dein Herz, meine Gier" - något av det bättre och mer skruvade som gjorts på temat hjärta och smärta. Den publik som fortfarande orkar studsa runt tre på natten är mycket lycklig, det råder det inget tvivel om. Sedan är allt över för den kvällen... men en ny dag gryr. Vi återkommer till den.
När vi dök upp vid Münchenbryggeriet, denna ståtliga byggnad, ställde vi oss och väntade vid bakdörren eftersom där redan stod ett litet sällskap till skillnad från vid huvudingången där det inte fanns en själ förutom några skateboardåkare. Vi kom i samspråk med de andra köande och alla insåg ganska snabbt att de inte riktigt visste om de stod på rätt plats, men de framför hade ju stått där så... Till slut ställdes de två tjejerna längst fram till svars: vet ni att vi är på rätt plats? Nej, de visste inte, men de hävdade att platsen i vilket fall som helst var utmärkt eftersom de hade fått syn på en hel del band under sitt tidiga köande och det kunde ingen argumentera emot. Efter att ha sagt detta börjar tjejerna fixa lite med sina mobiltelefoner eller något och just då går ett gäng VIP-gäster förbi kön och in. "Var det inte...? Visst var det han i Covenant?" börjar alla tissla och tassla, för visst var det herr Cement själv som gick förbi, precis de femton sekunder de kändisspanande tjejerna tittade ner. De var inte helt nöjda med det efteråt. ;)
Efter ett tag släpps vi allihopa in och festen kan börja. Noisuf-X står och soundcheckar och gör märkliga ljud med diverse avancerad elektronisk utrustning. Det bådar gott och snart drar de igång. De hade varit värda ett fullt dansgolv för det här är dansmusik. (Jag definierar dansmusik som "musik jag vill dansa till", inte nödvändigtvis "musik man kan dansa till", men det här är båda delarna.) Den enda artikel om festivalen jag hittat hittills tog upp de mörka, dystra och skrämmande aspekterna av industriell elektronisk musik, men det känns som en av många sidor. För att bli uthärdligt tycker jag nog att det bör finnas ett litet mått av (sjuk) humor i texter och rytmer. Sådant fanns det mycket av under kvällen, inte minst här med väl valda samplingar och effekter.
Noisuf-X har full kontroll över det elektroniska.
Sedan spelade ett nytt band, Trakktor, som jag inte kollade så mycket på, tyvärr - behövde ladda upp med vätska. Sång och allt annat än bas drunknade lite i ljudet av den enorma basanläggningen, men det verkade lovande. Alltid kul med lite föryngring inom genren.
Så var det dags för Combichrist, det mest populära bandet av allt att döma. Jag är inget av deras största fan utan tycker att sångarens åtskilliga sidoprojekt är bättre, men det går inte att bortse från att de är väldigt ösiga live. Full rulle, många hits och mer flygande hår än under Melodifestivalen. :)
Inte en lugn stund! Publiken är i extas.
...och det är en rejäl publik, dessutom.
Sen väntade vi... och väntade. Fler och fler ljudtekniker samlades på scenen, mixtrade och fixade, sprang med sladdar och såg oroliga ut. En av arrangörerna klev upp och sa "Jag har inga dåliga nyheter, ta det lugnt". Han meddelade att saker dragit ut lite på tiden och att de två sista banden skulle få byta plats med varandra. "And One spelar först för Suicide Commando behöver lite mer tid till själsliga förberedelser". Viss munterhet spred sig för det var nog rätt uppenbart att det inte var det själsliga utan det ljudtekniska som behövde tid. Sen är And One en favorit hos många så om de hade fått spela sist som det var sagt hade de inte fått särskilt mycket tid p.g.a. förseningarna som de var oskyldiga till. Men, när det gäller att hitta sitt själsliga lugn och komma i form för att spela antar jag att And One är bäst på det. Då många andra band såg lite nervösa ut verkade just And One inte känna minsta rampfeber. Ryktet om att de alltid är kraftigt berusade på spelningar var dock osant denna gång. (Eller så märkte vi bara inget. :)
Snubben har sångröst, det har han... och publiken sjöng också förstås. :)
De klampade upp i jeans och kavaj, rev av en smått hysterisk cover på "Rebel yell" som soundcheck allt medan ljudet justerades och mikrofoner byttes ut i realtid. Coolt! Sedan drog det igång på allvar och bra var det, attans bra. När introt till klassikern "Panzermensch" hördes föll killen framför mig ner på knä och kramade om en stolpe i pur lycka. Det är en sån där låt som spelats på alla fester de senaste fem åren, men de lyckades damma av den och få den att låta ny. I övrigt var det mycket spex och allsång - de kunde verkligen roa publiken. Så var det plötsligt slut. Stilla konstaterande bandmedlemmarna emellan medan de bildar en liten klunga och börjar gå av scenen: "And now it is over. We can go home now!" De stannar och vänder sig mot publikhavet, sångaren flinar lurigt "You wanna join us?". Allmänt jubel utbryter.
Så är det då dags för sista akten, belgiske Johan van Roy som gjort våldsam industrisynth under smått skrämmande namnet Sucicide Commando de senaste 20 åren. Det här mina damer och herrar, hade jag väntat på sedan ifjol. Tyvärr blev det lite kort - ljudproblemen tog över en timma att åtgärda. Jag hoppades på lite mindre av det mer publikfriande/chokerande materialet och mer från "Axis of Evil"-plattan (där jag döpte min exjobbsprototyp efter låten "Evildoer"). Det blev lite blandat, något för alla, bland annat en fantastisk "Dein Herz, meine Gier" - något av det bättre och mer skruvade som gjorts på temat hjärta och smärta. Den publik som fortfarande orkar studsa runt tre på natten är mycket lycklig, det råder det inget tvivel om. Sedan är allt över för den kvällen... men en ny dag gryr. Vi återkommer till den.
En av mina bästa konsertupplevelser. Tack!
Kommentarer
Postat av: lina
Åh, vad underbart det lät! :D And One spelningen gråter jag blod över att jag missade!
Postat av: Kaprifol
Gråt inte! Det kommer fler tillfällen. Det känns som om And One är ett sånt där band som kommer att hålla på tills de är pensionärer. Sen drar de igång varsin lysande solokarriär istället. Det tippar jag. :)
Trackback