Det fulaste man kan göra
I lättsam konversation finns det tre ämnen man bör undvika: religion, sjukdom och politik. Bland datornördar finns det ett fjärde förbjudet ämne, nämligen val av operativsystem. Detta inlägg är alltså en ren och skär provokation, men ni får inte ta det så allvarligt. Jag vill bara träda fram och berätta hur det är att vara relativt datorkunnig och använda Windows. Visst, jag beundrar er som väljer att enbart använda fri mjukvara precis som jag beundrar de av mina kompisar som är vegetarianer eller veganer. Ni gör era liv lite krångligare, men i ert tyckte lite bättre och det är fint på något sätt. De av mina vänner som inte äter kött har dock aldrig försökt att omvända mig utan låter mig göra som jag vill. När det gäller valet av operativsystem däremot undrar mina datorintresserade kompisar alltid varför? Varför i hela friden?
Jag kan börja med att berätta om min bakgrund. Det första OS jag kom i kontakt med var DOS. Det var som det var. Sen kom Win3.1 och det var fantastiskt. Fönster! Ikoner! Snyggt! Segt som sirap och otrådat, men det förstod man ju inget av då. Det var en annan tid. Sen kom Win95, men inte hem till mig. För mig blev nästa steg när Win98 kom. Det kraschade konstant, men bara för mig. Mina föräldrar hade sällan några problem, så det var nog jag som var en extra aggressiv användare. WinME var inte bättre det, men sen kom XP och det gillade jag. Snyggt och stabilt, tyckte jag. Sen ska det nämnas att jag hade ett tillfälligt tonårsuppror då jag körde Linux - och inte vilket Linux som helst utan Slackware, det mest svåranvända jag kunde hitta. När jag behövde ett nytt program letade jag upp det i något arkiv på nätet, tankade hem källkoden och byggde ihop programmet från scratch. Jag körde ofta betaversioner av saker och ting och fick problem med det mesta. Så behöver inte Linux vara, inte alls, men jag ville att det skulle vara lite svårt, det blev häftigare så. När jag började plugga fick jag möta Solaris och gillade det skarpt (inte för att jag märkte så stor skillnad mot mitt gamla Slackware, men den här gången - på pluggets maskiner - behövde jag ju inte administrera något och det var rätt skönt). Jag läste min e-post i konsolen och gjorde allt annat i Emacs, men hemma körde jag Windows och varje gång det kom på tal dök frågan upp. Varför?!
Med tiden utvecklade jag de mest kreativa ursäkter: "Eh, det här är min sekundära dator, jag kör egentligen mest på den andra (den dammiga datorn som inte är i drift) som har Slackware . Den här är bara för att jag ska kunna syntetisera elektroniska kretsar (vilket jag inte har gjort på 3-4 år nu) och... eh... spela datorspel (som Tetris, typ)". Det är dags att vara uppriktig nu tycker jag. Jag trivs med WindowsXP helt enkelt. Det passar mig och vill jag köra något annat så har jag konton på en mängd UNIX- och Linux-maskiner som jag kan nå mycket smidigt medelst X-server. Vill jag absolut köra något lokalt så sätter jag upp en virtuell maskin eller dammar av den där Slackware-maskinen. Säkerhet? Ja, visst det kan vara ett problem, men med sunt förnuft, brandvägg och patchar kommer man långt. Hårdvarubrandvägg kan jag rekommendera för er som är lite mer paranoida.
Vad tycker ni, ska vi inte försöka vara vänner över operativsystemsgränserna?
- Vad kör du för OS?
- WinXP.
- Varför då?
- För att jag trivs med det.
- Ok, själv kör jag ... för att ...
- Schysst!
Själv så tycker jag att det är ett fullt naturligt och konsekvent att vilja "omvända" folk, oavsett vad det rör sig om. Är man vegetarian och verkligen tycker att det är Fel att äta kött, klart att man då inte heller vill att andra ska göra det. Alternativt om vi ska ta religion som exempel. Givet att man verkligen Tror så är så man antagligen övertygad att samma Tro skulle göra sina medmänniskors liv rikare, meningsfullare, etc. Denna vilja att omvända får sedan balanseras mot en eventuell övertygelse om folks rätt att själv välja samt insikten att man kanske, kanske inte har rätt för egen del. Sen så finns det ju även de rent taktiska avvägningar. Till exempel så tycker jag att det rent generellt sups lite för mycket i vissa studentkretsar. Däremot tror jag inte att fördömande moralpredikningar nödvändigtvis är sådär överdrivet effektivt. Själv är jag sålunda inte alls förvånad när folk försöker förmå en "omvändning". Däremot så slås jag lite nu och då av bristen på ödmjukhet och fingertoppskänsla.
Ah, du har en poäng där. Trevligt att du vågade kommentera mitt inlägg. Jag möttes av en så kompakt tystnad att jag började undra om någon alls ville ha med mig att göra efter det här... ;)
Haha. Jag började också min Linux-bana med Slackware och valde distro enbart för namnets skull. Jag önskar bara att jag varit med på den tiden då Slackware verkligen var det slappaste man kunde köra i Linuxväg.