Kaprifol

Det är en alldeles underbart fin dag idag och så var det igår också. Jag åkte ner på stan igår eftermiddag för att köpa mina bussbiljetter och kände mig härligt datasäknördig för att jag gjorde mig det omaket istället för att köpa dem på nätet. (Asså, vet ni hur osäkert det är? *gör en fjortisgest med handen och slänger med håret*)

Det blev lite tid över innan intervjun så jag passade på att äta gott på ett café där allt går i gammaldags stil. Personalens kläder, kaffekopparna, inredningen, ja allt ser ut att ha passat perfekt för 100 år sen. Man känner sig nästan lite oförskämd som klampar in med T-shirt och ryggsäck. :) Efter en god sallad gick jag till biblioteket och satte mig att läsa ur ett samlingsverk med Karin Boyes ungdomsdikter. Jag gillar det mesta hon har skrivit, speciellt den lilla kärleksdikten som innehåller ordet "ljusfördränkt", ett i mitt tycke mycket vackert ord. Sen fick jag plötsligt syn på en orange liten bok med titeln "Dagar i Västra Frölunda" och eftersom en mycket fin människa kommer därifrån var jag tvungen att titta i boken. Min första tanke var att detta var något mycket märkligt. "Prosalyrik" kallades de korta texterna, inte mer än en sida vardera. De berättade om poetens vardagsliv, nästan i dagboksform, men ändå skrivet som om någon annan skulle läsa det. Varje text var en redogörelse i detalj om vem som ringt under dagen, när kaffet tillagades, om en broder som varit på besök, om ett stipendium som författaren hoppades kunna få och så vidare. Det hände inget, men ändå ville jag läsa vidare för nånting hände ju ändå, den där personens liv spelades upp i all sin enkelhet... och plötsligt slog det mig: Det är en blogg jag läser! :)